Rättsliga slutsatser om driften av internetplattformar som rör transporttjänster baserade på Airbnb-målet C-390/18

YTTRANDE FRÅN GENERALADVOKAT SZPUNAR

https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=213504&pageIndex=0&doclang=en&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=27786348

levereras den 30 april 2019 (1)

Mål C-390/18

i närvaro av:

YA,

AIRBNB Irland UC,

Hotelière Turenne SAS,

Association pour un hébergement et un tourisme professionnel (AHTOP),

Valhotel

(Begäran om förhandsavgörande framställd av undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Frankrike))

(Begäran om förhandsavgörande - Frihet att tillhandahålla tjänster - Direktiv 2000/31/EG - Förbindelse mellan värdar, såväl företag som privatpersoner, som tillhandahåller bostäder för uthyrning och personer som söker denna typ av bostäder - Ytterligare tillhandahållande av olika andra tjänster - Nationell lagstiftning som innehåller restriktiva regler för utövandet av fastighetsmäklaryrket)

I. Inledning

1. I domarna i målen Asociación Profesional Elite Taxi (2) och Uber France (3) slog domstolen fast att en förmedlingstjänst som syftar till att sätta icke-professionella förare som använder sina egna fordon i förbindelse med personer som vill göra stadsresor, och som har ett naturligt samband med en transporttjänst, inte utgör en informationssamhällets tjänst och inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31/EG. (4)
2. Förevarande mål rör även frågan om klassificering av tjänster som tillhandahålls via elektroniska plattformar. Undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Frankrike) har begärt att domstolen ska avgöra huruvida en tjänst som består i att förmedla kontakt mellan värdar som har bostäder att hyra och personer som söker denna typ av bostäder motsvarar definitionen av "informationssamhällets tjänster" och därmed omfattas av den fria rörligheten för tjänster, såsom den garanteras i direktiv 2000/31.

II. Rättslig ram

A. EU-rätten

3. De påstådda omständigheterna inträffade under perioden mellan den 11 april 2012 och den 24 januari 2017. I detta avseende ska det noteras att direktiv (EU) 2015/1535 (5), med verkan från och med den 7 oktober 2015, upphävde och ersatte direktiv 98/34/EG. (6) I artikel 2 a i direktiv 2000/31 definieras "informationssamhällets tjänster" genom hänvisning till artikel 1.1 i direktiv 2015/1535, som föreskriver följande:

"I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges

...

(b) tjänst: varje tjänst inom informationssamhället, dvs. varje tjänst som normalt tillhandahålls mot ersättning, på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

Vid tillämpningen av denna definition:

(i) "på distans" innebär att tjänsten tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt;

(ii) "på elektronisk väg": att tjänsten sänds från början och tas emot på destinationsorten med hjälp av elektronisk utrustning för behandling (inklusive digital komprimering) och lagring av data, och helt sänds, befordras och tas emot via tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel;

(iii) "på individuell begäran av en tjänstemottagare": att tjänsten tillhandahålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.

En vägledande förteckning över tjänster som inte omfattas av denna definition finns i bilaga I;

...'

4. Definitionen av begreppet "informationssamhällets tjänst" i artikel 1 b i direktiv 2015/1535 är i allt väsentligt identisk med den som ges i artikel 1.2 i direktiv 98/34. Vidare ska hänvisningar till direktiv 98/34 tolkas som hänvisningar till direktiv 2015/1535. (7) Av dessa skäl anser jag att den analys som avser klassificeringen av en tjänst som en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2015/1535, som jag därför kommer att hänvisa till i detta yttrande, kan överföras till bestämmelserna i direktiv 98/34.
5. I enlighet med artikel 2 h i direktiv 2000/31:

"I detta direktiv används följande beteckningar med följande betydelser:

...

(h) samordnat område: krav som fastställs i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på leverantörer av informationssamhällets tjänster eller informationssamhällets tjänster, oavsett om de är av allmän karaktär eller särskilt utformade för dem.

(i) Det samordnade området avser krav som tjänsteleverantören måste uppfylla i fråga om:

- Inledande av verksamhet som avser en av informationssamhällets tjänster, t.ex. krav på kvalifikationer, tillstånd eller anmälan,

- Utövande av verksamhet som avser en av informationssamhällets tjänster, t.ex. krav på tjänsteleverantörens beteende, krav på tjänstens kvalitet eller innehåll, inbegripet krav som gäller reklam och avtal, eller krav på tjänsteleverantörens ansvar;

(ii) Det samordnade fältet täcker inte krav som t.ex:

- krav som gäller för varor som sådana,

- krav som är tillämpliga på leverans av varor,

- krav som är tillämpliga på tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg.

6. Artikel 3 i detta direktiv har följande lydelse:

'1. Varje medlemsstat skall se till att de av informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad på dess territorium överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i medlemsstaten i fråga och som faller inom det samordnade området.

2. Medlemsstaterna får inte av skäl som faller inom det samordnade området begränsa friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat.
3. Punkterna 1 och 2 skall inte tillämpas på de fält som anges i bilagan.
4. Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att avvika från punkt 2 när det gäller en viss av informationssamhällets tjänster om följande villkor är uppfyllda

(a) Åtgärderna ska vara:

(i) nödvändigt av något av följande skäl:

- allmän ordning, särskilt förebyggande, utredning, avslöjande av och åtal för brott, inbegripet skydd av minderåriga och bekämpande av all uppmaning till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet samt kränkningar av den mänskliga värdigheten för enskilda personer,

- skydd av folkhälsan,

- allmän säkerhet, inbegripet skydd av nationell säkerhet och nationellt försvar,

- skydd av konsumenter, inklusive investerare;

(ii) som vidtas mot en viss informationssamhällets tjänst och som skadar de mål som avses i led i eller som utgör en allvarlig och påtaglig risk för att dessa mål skadas;

(iii) står i proportion till dessa mål;

(b) Medlemsstaten har, innan den vidtar åtgärderna i fråga och utan att det påverkar domstolsförfaranden, inbegripet förundersökningar och åtgärder som vidtas inom ramen för en brottsutredning

- uppmanat den medlemsstat som avses i punkt 1 att vidta åtgärder och denna medlemsstat inte har vidtagit sådana åtgärder eller att de är otillräckliga,

- underrättat kommissionen och den medlemsstat som avses i punkt 1 om sin avsikt att vidta sådana åtgärder.

5. Medlemsstaterna får i brådskande fall avvika från de villkor som anges i punkt 4 b. Om så är fallet skall åtgärderna snarast möjligt anmälas till kommissionen och till den medlemsstat som avses i punkt 1, med angivande av skälen till att medlemsstaten anser att det föreligger ett brådskande fall.
6. Utan att det påverkar medlemsstatens möjlighet att fortsätta med åtgärderna i fråga skall kommissionen så snart som möjligt undersöka om de anmälda åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten; om kommissionen kommer fram till att åtgärden är oförenlig med gemenskapsrätten skall den uppmana medlemsstaten i fråga att avstå från att vidta föreslagna åtgärder eller att snarast upphöra med åtgärderna i fråga.

B. Fransk lag

7. I artikel 1 i lag nr 70-9 av den 2 januari 1970 om reglering av villkoren för utövande av verksamhet i samband med vissa transaktioner avseende fast egendom och företagstillgångar, i dess konsoliderade version, (nedan kallad Hoguet-lagen) (8 ) föreskrivs följande:

"Bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på fysiska eller juridiska personer som vanligen deltar i eller ger sitt bistånd, även på underordnad basis, till transaktioner som påverkar andras tillgångar och som rör:

1. Köp, försäljning, sökning, byte, uthyrning eller andrahandsuthyrning, säsongsvis eller ej, möblerad eller omöblerad, av befintlig fastighet eller fastighet under uppförande;

...'

8. I artikel 3 i Hoguet-lagen föreskrivs följande:

"De verksamheter som avses i artikel 1 får endast utövas av fysiska eller juridiska personer som innehar en yrkeslicens som, för en tid och enligt de förfaranden som fastställs genom dekret i statsrådet, utfärdats av ordföranden för distriktets handels- och industrikammare eller av ordföranden för Île-de-France departementala handels- och industrikammare och som anger vilka transaktioner de får utföra.

Detta körkort får endast utfärdas till fysiska personer som uppfyller följande villkor:

1 de tillhandahåller bevis på sin yrkesskicklighet;

2 de kan styrka en finansiell garanti som gör det möjligt att återbetala medel ...;

3 de tecknar en försäkring mot de ekonomiska konsekvenserna av sitt yrkesmässiga civilrättsliga ansvar;

4 de inte är diskvalificerade för eller förbjudna att utöva ...

9. Vidare anges i artikel 5 i denna lag:

"De personer som avses i artikel 1 och som tar emot eller innehar penningbelopp ... måste uppfylla de villkor som fastställs genom dekret från statsrådet, särskilt formaliteterna för att föra register och utfärda kvitton och de andra skyldigheter som följer av mandatet.

10. Enligt ett dekret krävs därför att särskilda register, journaler och detaljerade räkenskaper förs i syfte att skydda intressena för de personer som anförtror medel till mellanhänder.
11. Slutligen föreskrivs i artikel 14 i Hoguet-lagen att den som inte innehar en yrkeslegitimation ska straffas med 6 månaders fängelse och 7 500 euro i böter. Vidare kan enligt artikel 16 i samma lag en person som hanterar penningbelopp i strid med skyldigheten att inneha yrkeslicens (artikel 3) eller skyldigheten att föra särskilda register, journaler och detaljerade räkenskaper (artikel 5) dömas till fängelse i 2 år och böter på 30 000 euro.

III. De faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen

12. AIRBNB Inc, ett företag som är etablerat i USA, är moderbolag i AIRBNB-koncernen.
13. AIRBNB Ireland UC, ett företag som styrs av irländsk lag och är etablerat i Dublin (Irland), ingår i AIRBNB-koncernen och ägs till 100 % av AIRBNB Inc. AIRBNB Ireland administrerar, för alla användare som är etablerade utanför Förenta staterna, en onlineplattform som är utformad för att koppla samman å ena sidan värdar (yrkesverksamma och privatpersoner) med boende som är tillgängligt för uthyrning med å andra sidan personer som söker den typen av boende.
14. Efter ett klagomål mot en okänd person, tillsammans med en ansökan om att få delta i förfarandet som civil part, inlämnad av bland annat Association pour un hébergement et un tourisme professionnel (AHTOP), utfärdade åklagarmyndigheten i Paris (Frankrike) den 16 mars 2017 ett första åtal för hantering av medel, för verksamhet som omfattar förmedling och förvaltning av fast egendom och affärsverksamhet av en person som inte innehar en yrkeslicens, i enlighet med Hoguet-lagen, och för andra brott, som ska ha begåtts mellan den 11 april 2012 och den 24 januari 2017, och ändrade AIRBNB Irelands status till "témoin assisté" (en person som inte bara är ett vittne, utan i viss mån en misstänkt).
15. AIRBNB Ireland förnekar att de agerar som fastighetsmäklare och hävdar att Hoguet-lagen inte är tillämplig på grund av att den är oförenlig med direktiv 2000/31.

IV. Frågorna om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen

16. Det var under dessa omständigheter som undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Frankrike), genom beslut av den 6 juni 2018, som inkom till domstolen den 13 juni 2018, beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

"1) Utgör de tjänster som tillhandahålls i Frankrike av bolaget AIRBNB Ireland via en elektronisk plattform som förvaltas från Irland ett led i friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 3 i direktiv 2000/31?

(2) Kan de restriktiva regler för utövande av fastighetsmäklaryrket i Frankrike som föreskrivs i [Hoguet-lagen] göras gällande mot bolaget AIRBNB Ireland?

17. Skriftliga synpunkter har ingetts av AIRBNB Ireland, AHTOP, de franska, tjeckiska, spanska och luxemburgska regeringarna samt Europeiska kommissionen. Dessa parter, med undantag för Tjeckiens och Luxemburgs regeringar, var företrädda vid den förhandling som hölls den 14 januari 2019.

V. Analys

A. Den första frågan

18. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida de tjänster som tillhandahålls av AIRBNB Ireland ska anses utgöra "informationssamhällets tjänster" i den mening som avses i artikel 1.1 a i direktiv 2015/1535, till vilken artikel 2 a i direktiv 2000/31 hänvisar, och följaktligen omfattas av den fria rörlighet som säkerställs genom detta direktiv.
19. Enligt artikel 3.1 i direktiv 2000/31 skall varje medlemsstat säkerställa att de av informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad inom dess territorium är förenliga med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i medlemsstaten i fråga och som omfattas av det samordnade området. Enligt artikel 3.2 i detta direktiv får däremot andra medlemsstater än den inom vars territorium en tjänsteleverantör är etablerad i princip inte, av skäl som omfattas av det samordnade området, begränsa den fria rörligheten för sådana tjänster. Det är således informationssamhällets tjänster som omfattas av den frihet att tillhandahålla tjänster som avses i den första frågan.
20. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende endast angett att direktiv 2000/31 utgör hinder för att tillämpa restriktiva nationella bestämmelser, såsom Hoguet-lagen, på e-handel och att det således ska avgöras huruvida AIRBNB Irelands verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv.
21. På denna punkt framför parterna diametralt motsatta ståndpunkter och lägger fram överväganden som rör frågan om, och i så fall med vilka förbehåll, AIRBNB Irelands verksamhet är jämförbar med Ubers verksamhet, som var föremål för domarna i målen Asociación Profesional Elite Taxi (9) och Uber France. (10)
22. AIRBNB Ireland, de tjeckiska och luxemburgska regeringarna och kommissionen anser i huvudsak att en tjänst som den som tillhandahålls av AIRBNB Ireland - genom att den gör det möjligt för tjänsteleverantörer och potentiella kunder att ansluta sig till varandra - uppfyller kriterierna i definitionen av "informationssamhällets tjänster" i den mening som avses i direktiv 2000/31.
23. AHTOP och de franska och spanska regeringarna anser däremot, i enlighet med det resonemang som domstolen förde i domen i målet Asociación Profesional Elite Taxi (11 ), att en sådan förmedlingstjänst som den som tillhandahålls av AIRBNB Ireland, tillsammans med de andra tjänster som AIRBNB Ireland erbjuder, utgör en global tjänst vars huvudsakliga beståndsdel är en tjänst som har anknytning till fast egendom.
24. För att besvara den första frågan ska jag först göra några allmänna iakttagelser om AIRBNB Irelands verksamhet och driften av dess elektroniska plattform (punkterna 25-33 i detta yttrande). Därefter kommer jag att besvara frågan huruvida AIRBNB Irelands verksamhet, med beaktande av dessa iakttagelser, omfattas av begreppet "informationssamhällets tjänster". Jag kommer därvid att redogöra för de rättsliga förutsättningarna för att en tjänst ska anses omfattas av begreppet "informationssamhällets tjänster" och belysa de särskilda problem som elektroniska plattformar ger upphov till vad gäller klassificeringen av dem mot bakgrund av direktiv 2000/31 (punkterna 35-44 i detta yttrande). Efter att ha redogjort för den lösning som utvecklats i rättspraxis för att komma till rätta med dessa problem (punkterna 45-53 i detta yttrande), kommer jag att överväga huruvida och, i så fall, på vilka villkor denna lösning kan överföras till omständigheterna i det nationella målet (punkterna 55-78 i detta yttrande). På grundval av dessa överväganden ska jag slutligen analysera vilken inverkan andra tjänster som AIRBNB Ireland erbjuder har på klassificeringen av dess förmedlingstjänst (punkterna 80-85 i detta yttrande).
25. AIRBNB Irlands verksamhet
26. Såsom framgår av omständigheterna i det nationella målet och de förklaringar som vissa parter har lämnat samt av användarvillkoren för unionsanvändare av den berörda plattformen (12), administrerar AIRBNB Ireland en elektronisk plattform som gör det möjligt för värdar som hyr ut bostäder att komma i kontakt med personer som söker denna typ av bostäder.
27. AIRBNB Ireland centraliserar annonserna på sin plattform så att en sökning efter ett boende att hyra kan göras enligt flera kriterier, oberoende av var den potentiella gästen befinner sig. Resultatet av en sökning, som i synnerhet görs på grundval av resmål och vistelsetid, visas i form av en förteckning över boenden tillsammans med fotografier och allmän information, inklusive priser. Användaren av plattformen kan sedan få mer detaljerad information om varje boende och på grundval av denna information göra sitt val.
28. Det är värdens ansvar att fastställa priser, tillgänglighetskalender och bokningskriterier och även att utarbeta husregler som alla gäster måste acceptera. Dessutom måste värden välja ett av de alternativ som AIRBNB Ireland har fördefinierat när det gäller villkoren för avbokning av uthyrningen av hans boende.
29. De tjänster som tillhandahålls av AIRBNB Ireland är inte begränsade till tillhandahållandet av en plattform som gör det möjligt för värdar och gäster att komma i kontakt med varandra.
30. Först och främst har AIRBNB Ireland infört ett system där värdar och gäster kan lämna en bedömning av varandra genom att ge ett betyg på mellan noll och fem stjärnor. Betygen, tillsammans med eventuella kommentarer, finns tillgängliga på plattformen för värdar och gäster.
31. Därefter kan AIRBNB Ireland i vissa fall, särskilt om en värd får medelmåttiga betyg eller negativa kommentarer eller avbokar bekräftade bokningar, tillfälligt avbryta annonseringen, avboka en bokning eller till och med förbjuda åtkomst till webbplatsen.
32. Slutligen erbjuder AIRBNB Ireland också värden i) en ram som definierar villkoren för hans erbjudande, ii) en fotograferingstjänst, iii) en ansvarsförsäkring, iv) en garanti för skador på upp till 800 000 euro, och v) ett verktyg för att uppskatta priset på hans uthyrning med hänvisning till genomsnittliga marknadspriser som hämtas från plattformen.
33. Inom AIRBNB-gruppen tillhandahåller AIRBNB Payments UK Ltd, ett företag som lyder under lagarna i England och Wales och är etablerat i London, onlinebetalningstjänster till användare av AIRBNB Irelands elektroniska plattform och administrerar gruppens betalningsverksamhet inom Europeiska unionen. När värden tar emot en gäst gör gästen således en betalning till AIRBNB Payments UK, vars belopp motsvarar hyrespriset plus 6 till 12% för de avgifter och den tjänst som AIRBNB Ireland tillhandahåller. AIRBNB Payments UK behåller pengarna för värdens räkning och överför dem sedan 24 timmar efter det att gästen har tillträtt lokalen till värden genom banköverföring, vilket ger gästen en garanti för att fastigheten existerar och värden en garanti för betalning.
34. Franska internetanvändare ingår således ett avtal med AIRBNB Ireland för användning av webbplatsen (införande av en annons, bokningar), å ena sidan, och med AIRBNB Payments UK för betalningar som görs via den webbplatsen, å andra sidan.
35. Med detta sagt är det lämpligt att återkomma till frågan huruvida den tjänst som tillhandahålls av AIRBNB Ireland kan anses vara en tjänst i informationssamhället.
36. AIRBNB Irelands verksamhet med hänvisning till definitionen i direktiv 2000/31/EG
37. En informationssamhällets tjänst definieras i direktiv 2015/1535 som en tjänst som tillhandahålls mot ersättning, på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.
38. Det är i detta avseende riktigt att den tjänst som gör det möjligt för användare av en elektronisk plattform att ansluta sig till varandra, vid en första anblick och separat, motsvarar definitionen av en tjänst i informationssamhället. Detta är för övrigt den slutsats som domstolen har dragit i domen i målet L'Oréal m.fl. (13) Av denna dom följer att driften av en marknadsplats på nätet, det vill säga en internettjänst som består i att underlätta kontakterna mellan säljare och köpare av varor, i princip kan utgöra en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2000/31.
39. Som jag konstaterade i mitt yttrande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (14) om elektroniska plattformar, förefaller prövningen av huruvida en tjänst tillhandahålls mot ersättning och på individuell begäran inte vara problematisk, men detsamma kan inte sägas om prövningen av huruvida en tjänst tillhandahålls på distans med hjälp av elektroniska medel. I själva verket är gränsen mellan den del av tjänsterna som tillhandahålls på elektronisk väg och den del som inte tillhandahålls på elektronisk väg ibland otydlig.
40. Närmare bestämt, vad gäller frågan huruvida den tjänst som tillhandahålls av AIRBNB Ireland normalt sett är mot ersättning, framgår det av beslutet om hänskjutande att den hyra som gästen betalar innefattar avgifter och ersättning för den tjänst som tillhandahålls av AIRBNB Ireland. Det ska således konstateras att det finns två kategorier av mottagare av de tjänster som AIRBNB Ireland tillhandahåller, nämligen värdar och gäster, och att dessa kategorier inte är åtskilda. Det framgår emellertid av domen i målet Papasavvas (15) att ersättningen för en tjänst som tillhandahålls av en tjänsteleverantör inom ramen för dennes ekonomiska verksamhet inte nödvändigtvis betalas av de personer som drar nytta av denna tjänst. När det gäller tjänster som består i att koppla samman sina mottagare, vilka kan delas in i två kategorier, är det således tillräckligt att en av dessa kategorier betalar ersättningen till den som tillhandahåller en informationssamhällets tjänst.
41. Vad gäller villkoret om att en tjänst ska tillhandahållas på individuell begäran av mottagaren, erinrar domstolen om att den i domen i det ovannämnda målet Google France och Google (16 ) fann att en betald hänvisningstjänst, som används inom ramen för en sökmotor på internet och genom vilken en ekonomisk aktör kan få en annonslänk till sin webbplats att visas för sökmotorns användare, uppfyller villkoret om att den ekonomiska aktören ska ha begärt detta på individuell begäran. När det gäller AIRBNB Irelands tjänster måste en värd vända sig till den plattform som detta bolag förvaltar för att hans eller hennes boende ska visas på denna plattform. Det är vidare med hjälp av AIRBNB Irelands plattform som en gäst måste göra en sökning för att kunna hyra ett boende som publiceras på denna plattform.
42. Svaret på frågan huruvida den tjänst som tillhandahålls av AIRBNB Ireland uppfyller de tredje och fjärde villkoren i punkt 35 i detta yttrande, det vill säga huruvida denna tjänst tillhandahålls på distans och på elektronisk väg, beror däremot i stor utsträckning, såsom framgår av diskussionen mellan parterna, på den ståndpunkt som intas när omfattningen av den aktuella tjänsten fastställs.
43. För att illustrera min poäng träffar AIRBNB Ireland inte fysiskt mottagarna av sina tjänster: varken värdarna eller gästerna. Såsom framgår av de preliminära synpunkterna avseende AIRBNB Irelands verksamhet behöver värden inte personligen kontakta AIRBNB Ireland för att publicera sitt boende på plattformen. Vidare kan en användare av den plattform som förvaltas av AIRBNB Ireland hyra ut en bostad på distans utan att fysiskt behöva vara i kontakt med tjänsteleverantören. Det står emellertid klart att anslutningen av användare av den plattform som förvaltas av AIRBNB Ireland leder till att ett boende används, vilket kan anses utgöra en icke-elektronisk del av den tjänst som tillhandahålls av detta företag.
44. Kan den tjänst som tillhandahålls av AIRBNB Ireland under dessa omständigheter anses utgöra en tjänst som tillhandahålls på distans, i den mening som avses i artikel 1.1 b i i direktiv 2015/1535, eftersom tjänsten tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt?
45. Kan en tjänst som består i att sätta värdar och gäster i förbindelse med varandra och som leder till att en bostad används anses vara helt och hållet tillhandahållen med hjälp av elektronisk utrustning, såsom krävs enligt artikel 1.1 b ii i direktiv 2015/1535, och inte ha något samband med de tjänster som anges i den vägledande förteckningen i bilaga I till detta direktiv, det vill säga tjänster som har ett materiellt innehåll trots att de tillhandahålls på elektronisk väg?
46. För att besvara dessa två frågor ska jag vända mig till domstolens rättspraxis, som redan har ombetts att uttala sig om klassificeringen av blandade tjänster, det vill säga tjänster som består av ett element som tillhandahålls på elektronisk väg och ett annat som inte tillhandahålls på elektronisk väg. (17)
47. De blandade tjänsterna mot bakgrund av direktiv 2000/31/EG
48. I domen i målet Ker-Optika (18) prövade domstolen huruvida den omständigheten att försäljning eller tillhandahållande av kontaktlinser kan omfattas av ett krav på att patienten först ska inhämta medicinsk rådgivning, vilket innefattar en fysisk undersökning av patienten, kan utgöra hinder för att försäljning av linser via internet klassificeras som en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2000/31. Domstolen fann i detta hänseende att en sådan medicinsk rådgivning inte är oskiljaktig från försäljningen av kontaktlinser, eftersom den kan ske oberoende av försäljningen.
49. Av denna slutsats drar jag slutsatsen att tjänster som inte är oskiljaktigt förbundna med den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg, i den meningen att den förstnämnda tjänsten kan tillhandahållas oberoende av den sistnämnda, inte kan påverka tjänstens karaktär. Den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg förlorar inte sitt ekonomiska intresse och fortsätter att vara oberoende av de tjänster som har ett materiellt innehåll.
50. Å andra sidan kräver klassificeringen av en tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg en detaljerad granskning när denna tjänst utgör en oskiljaktig helhet med en tjänst med materiellt innehåll. (19)
51. I detta hänseende fann domstolen i domen i målet Asociación Profesional Elite Taxi (20) att en förmedlingstjänst som består i att sätta en icke-professionell förare som använder sitt eget fordon i förbindelse med en person som önskar göra en resa i städer, separat och på förhand, kan klassificeras som en "informationssamhällets tjänst". (21) Efter att ha beaktat samtliga kännetecken för Ubers verksamhet fann domstolen emellertid att dess förmedlingstjänst måste anses vara oskiljaktigt förenad med en transporttjänst och således inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31.
52. I detta hänseende påpekade domstolen inledningsvis att en sådan tjänst som den som tillhandahålls av Uber är mer än en förmedlingstjänst som består i att, med hjälp av en applikation för smarttelefoner, sätta en icke-professionell förare som använder sitt eget fordon i förbindelse med en person som önskar göra en resa i städerna. Leverantören av "denna förmedlingstjänst erbjuder samtidigt stadstransporttjänster, som den gör tillgängliga, särskilt genom programvaruverktyg ... och vars allmänna drift den organiserar till förmån för personer som vill acceptera detta erbjudande för att göra en stadsresa." (22)
53. Domstolen lämnade därefter ett förtydligande som gjorde det möjligt att bedöma om dessa två kriterier var uppfyllda.
54. Närmare bestämt angav domstolen att utan den applikation som tillhandahålls av Uber skulle förarna inte kunna tillhandahålla transporttjänster och personer som vill göra en resa i städerna skulle inte kunna använda sig av de tjänster som tillhandahålls av dessa förare. (23) Enligt min mening avser detta klargörande det kriterium som avser den omständigheten att Uber erbjuder tjänster med ett materiellt innehåll.
55. Vidare angav domstolen att Uber utövade ett avgörande inflytande över de villkor under vilka förarna tillhandahöll denna tjänst genom att, genom sin tillämpning, fastställa åtminstone det högsta priset för resan och genom att utöva en viss kontroll över kvaliteten på fordonen och deras förare. (24) Enligt min mening syftade detta förtydligande till att fastställa att Uber organiserade den allmänna driften av de tjänster som inte tillhandahölls på elektronisk väg.
56. I domarna i målen Asociación Profesional Elite Taxi (25) och Uber France (26) fastställde domstolen två kriterier som ska tillämpas för att avgöra huruvida en tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg och som, beaktad separat, vid en första anblick uppfyller definitionen av en "informationssamhällets tjänst" kan särskiljas från andra tjänster med ett materiellt innehåll, nämligen kriterierna avseende det faktum att tjänsteleverantören erbjuder tjänster med ett materiellt innehåll och det faktum att tjänsteleverantören utövar ett avgörande inflytande på de villkor under vilka sådana tjänster tillhandahålls.
57. Det skall således avgöras huruvida dessa två kriterier är uppfyllda med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet.
58. Kriteriet avseende tillhandahållande av tjänster

(a) Tillämpning i det aktuella fallet

55. Har AIRBNB Ireland inom ramen för sin verksamhet skapat ett erbjudande i den mening som avses i domarna i målen Asociación Profesional Elite Taxi (27) och Uber France? (28)
56. Enligt min mening måste denna fråga besvaras nekande av följande skäl.
57. Ubers erbjudande, som var en ny företeelse, i vart fall när det gällde tjänsten UberPop, grundade sig på förare som inte var yrkesförare och det var av detta skäl som domstolen ansåg att utan den applikation som Uber tillhandahöll kunde denna transporttjänst på begäran, som tillhandahölls av förare som inte var yrkesförare, inte tillhandahållas. En förare som inte är yrkesförare hade visserligen själv kunnat försöka tillhandahålla en transporttjänst på beställning, men utan Ubers applikation hade denne förare inte kunnat garantera att det fanns en överensstämmelse mellan hans erbjudande och efterfrågan.
58. Till skillnad från Ubers plattform är AIRBNB Irelands plattform öppen för både professionella och icke-professionella värdar. Marknaden för korttidsboende, oavsett om den är professionell eller inte, existerade långt innan AIRBNB Irelands tjänst började användas. Såsom den luxemburgska regeringen har påpekat kan professionella och icke-professionella värdar erbjuda sina tillgångar via mer traditionella kanaler. Det är inte heller ovanligt att en värd skapar en webbplats som uteslutande ägnas åt hans boende och som kan hittas med hjälp av sökmotorer.
59. Boendetjänsterna är således inte oskiljaktigt knutna till den tjänst som AIRBNB Ireland tillhandahåller på elektronisk väg, i den meningen att de kan tillhandahållas oberoende av denna tjänst. Dessa tjänster behåller sitt ekonomiska intresse och förblir oberoende av AIRBNB Irelands elektroniska tjänst.
60. Eftersom kriteriet avseende skapandet av ett tjänsteutbud i den mening som avses i domen i målet Asociación Profesional Elite Taxi (29 ) inte är uppfyllt i förevarande fall, uppkommer frågan om förhållandet mellan detta kriterium och kriteriet avseende utövandet av kontroll över tillhandahållandet av dessa tjänster. Denna fråga uppkom inte med avseende på Ubers verksamhet, eftersom dessa två kriterier var uppfyllda i det målet. (30)

(b) Förhållandet mellan skapandet av ett tjänsteutbud och utövandet av kontroll över dessa tjänster

61. Ny teknik som Internet gör det möjligt att i en hittills okänd omfattning möta varje efterfrågan med ett lämpligt utbud. På samma sätt kan varje erbjudande hitta en efterfrågan. Detta är möjligt framför allt tack vare de innovationer som införs av ekonomiska aktörer som vill öka sin konkurrenskraft. Dessa innovationer intensifierar således den ekonomiska handeln och spelar en viktig roll för utvecklingen av en marknad utan gränser. De kan också leda till att det skapas ett utbud - eller till och med en efterfrågan - som tidigare inte existerade.
62. Detta är helt i linje med den inre marknadens logik, vilken, såsom EU-lagstiftaren påpekar i skäl 3 i direktiv 98/48, gör det möjligt för leverantörer av sådana tjänster att utveckla sin gränsöverskridande verksamhet och för konsumenter att få tillgång till varor och tjänster på nya sätt.
63. Under dessa omständigheter skulle det strida mot den inre marknadens logik och mot liberaliseringen av informationssamhällets tjänster, vilket är syftet med direktiv 2000/31 (31), om de ekonomiska aktörernas innovationer, som gör det möjligt för konsumenterna att få tillgång till varor eller tjänster på nya sätt, enbart på grund av att de skapar ett nytt utbud, skulle leda till att dessa ekonomiska aktörer uteslöts från tillämpningsområdet för direktiv 2000/31.
64. En innovation som leder till att tjänster med materiellt innehåll tillhandahålls av eller under kontroll av en ekonomisk aktör kan emellertid inte säkerställa att direktiv 2000/31 är tillämpligt, eftersom den ekonomiska aktören, på grundval av tillhandahållandet av en informationssamhällets tjänst, skulle konkurrera med andra marknadsaktörer som inte omfattas av denna liberalisering.
65. Av dessa skäl utgör kriteriet avseende skapandet av ett tillhandahållande av tjänster enligt min mening endast en indikation på att en tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg bildar en oskiljaktig helhet med en tjänst som har ett materiellt innehåll. Det är inte tillräckligt att en tjänsteleverantör skapar ett nytt utbud av tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg i den mening som jag nyss har förklarat i punkterna 49-51 i detta yttrande, utan skapandet av dessa tjänster måste följas av att villkoren för tillhandahållandet av dem upprätthålls under tjänsteleverantörens kontroll.
66. Det skall i detta sammanhang påpekas att en leverantör av tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg kan organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att han kan utöva kontroll över tillhandahållandet av tjänster med materiellt innehåll, även om dessa tjänster ingår i det befintliga utbudet. Skall det under dessa omständigheter anses att denna leverantör tillhandahåller en tjänst från informationssamhället och således omfattas av den liberalisering som eftersträvas i direktiv 2000/31? Av de skäl som jag nyss har anfört i punkt 64 i detta yttrande skall denna fråga enligt min mening besvaras nekande.
67. Av det ovan anförda följer att kriteriet avseende skapandet av ett utbud av tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg inte är avgörande för frågan huruvida dessa tjänster utgör en oskiljaktig helhet med en tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg. Det är det avgörande inflytande som tjänsteleverantören utövar över villkoren för tillhandahållande av tjänster med ett materiellt innehåll som kan göra dessa tjänster oskiljaktiga från den tjänst som leverantören tillhandahåller på elektronisk väg.
68. Av dessa skäl, och i enlighet med domstolens resonemang avseende Ubers verksamhet, är det nu nödvändigt att fastställa huruvida AIRBNB Ireland utövar kontroll över villkoren för tillhandahållandet av korttidsboende.
69. Den kontroll som utövas över villkoren för tillhandahållandet av tjänsterna
70. Domstolen erinrar om att den i domarna i målen Asociación Profesional Elite Taxi (32) och Uber France (33) ansåg att Uber utövade ett avgörande inflytande över villkoren för tillhandahållandet av transporter, särskilt genom att fastställa det högsta priset, genom att ta ut detta pris av kunden innan en del av det betalades till den icke-professionella föraren av fordonet och genom att utöva en viss kontroll över kvaliteten på fordonen och deras förare samt över förarnas uppträdande, vilket under vissa omständigheter kunde leda till att de uteslöts. (34) En genomgång av dessa domar visar tydligt att denna förteckning är av vägledande karaktär.
71. Av detta skäl anser jag att det är lämpligt att påpeka att jag i mina yttranden i dessa mål hade uppmärksammat domstolen på att Uber utövade kontroll över andra relevanta aspekter av en stadstransporttjänst, nämligen över minimisäkerhetsvillkoren, genom förhandskrav avseende förare och fordon, och över tillgängligheten till transportutbudet, genom att uppmuntra förare att arbeta när och där efterfrågan var hög. (35)
72. Sammantaget ledde dessa omständigheter mig till slutsatsen att Uber utövade kontroll över de ekonomiskt väsentliga aspekterna av den transporttjänst som erbjöds genom dess plattform. När det gäller beställda stadstransporttjänster utgör priset, den omedelbara tillgången till transportmedel, som säkerställs genom utbudets storlek, den minimikvalitet som är godtagbar för passagerarna i dessa transportmedel och dessa passagerares säkerhet de viktigaste faktorerna för mottagarna av dessa tjänster. Omvänt anser jag i förevarande fall inte att AIRBNB Ireland utövar kontroll över alla de ekonomiskt betydelsefulla aspekterna av tjänsten korttidsinkvartering, såsom inkvarteringens läge och standard, vilka är av stor betydelse för en sådan tjänst. Å andra sidan verkar priset inte spela en lika viktig roll i samband med inkvarteringstjänster som i samband med beställda stadstransporttjänster. Som framgår av min analys kontrollerar AIRBNB Ireland i vilket fall som helst inte priset på boendetjänsterna.
73. Det är visserligen riktigt, såsom särskilt den spanska regeringen har påpekat vid förhandlingen, att AIRBNB Irelands elektroniska tjänst har en inverkan på marknaden för korttidsboende och, i själva verket, på marknaden för boende i allmänhet. AIRBNB Ireland verkar dock inte agera vare sig som en aktör som reglerar de ekonomiska aspekterna av denna marknad eller som en leverantör som utövar en avgörande kontroll över de villkor under vilka boendetjänsterna tillhandahålls. Alla sociala och ekonomiska konsekvenser av driften av dess plattform är resultatet av de åtgärder som vidtas av användarna av plattformen och av logiken med utbud och efterfrågan.
74. I detta avseende anser jag att AIRBNB Ireland visserligen tillhandahåller valfri hjälp med att fastställa priset, men inte fastställer detta pris, som fastställs av en värd. Till skillnad från situationen i Uber (36) avskräcks dessutom inte värdar som använder AIRBNB Irelands plattform från att själva sätta priset, och den enda faktor som skulle kunna avskräcka dem från att göra det är logiken i utbud och efterfrågan.
75. När det sedan gäller förfarandena för tillhandahållande av boendetjänster bör det noteras att det är värdarna som bestämmer uthyrningsvillkoren. AIRBNB Ireland har visserligen i förväg definierat alternativen för villkoren för avbokning. Det är dock alltid värden som medvetet väljer ett av de föreslagna alternativen och följaktligen är det slutliga beslutet om avbokningsvillkoren en fråga för värden.
76. Det framgår vidare att AIRBNB Ireland, på grundval av den information som finns tillgänglig i kreditbetygen och i användarnas kommentarer, i vissa fall tillfälligt kan upphäva en annons, annullera en bokning eller rentav förbjuda tillträde till dess plattform. I detta hänseende kan administratören av en elektronisk plattform ge sig själv befogenhet att utöva administrativ kontroll, särskilt för att säkerställa att villkoren i de avtal som administratören ingår med plattformens användare iakttas. Dessa avtalsvillkor kan dessutom innebära att användarna åläggs skyldigheter för att säkerställa att driftsnormerna för en elektronisk plattform iakttas. När det gäller klassificeringen av informationssamhällets tjänster uppkommer emellertid frågan om hur stark denna makt är, vilket återspeglas i inflytandet över tillhandahållandet av de tjänster som tillhandahålls av användarna av denna plattform.
77. Det ska i detta avseende noteras att Uber utövade kontroll över kvaliteten på fordonen och deras förare och även över förarnas uppträdande genom hänvisning till de normer som Uber självt hade fastställt. Såsom framgår av punkterna 27 och 29 i detta yttrande avser däremot den kontroll som AIRBNB Ireland utövar användarnas efterlevnad av normer som har fastställts eller, i vart fall, valts av dessa användare. När det gäller Ubers verksamhet utgjorde utövandet av den administrativa kontrollen under alla omständigheter endast en av de faktorer som ledde till att denna leverantör utövade ett avgörande inflytande över de villkor under vilka transporttjänsterna tillhandahölls.
78. Vad slutligen gäller den omständigheten, som AHTOP har tagit upp, att AIRBNB Ireland, i likhet med Uber, tar ut det belopp som motsvarar hyrespriset och därefter överför det till värden, ska det återigen påpekas att, när det gäller Ubers verksamhet, var den omständigheten att tjänsteleverantören tog ut priset en av de faktorer som beaktades för att fastställa att dess tjänst inte omfattades av begreppet "informationssamhällets tjänst". Det ska noteras att denna del av den tjänst som tillhandahålls av AIRBNB Ireland, som tillhandahålls av AIRBNB Payments UK, är typisk för de allra flesta av informationssamhällets tjänster, inbegripet plattformar som gör det möjligt att boka hotell eller köpa flygbiljetter. (37) Enbart det förhållandet att en tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg innefattar möjligheter att betala för tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg gör det inte möjligt att dra slutsatsen att alla dessa tjänster är oskiljaktiga.
79. Av alla dessa skäl anser jag att det inte går att dra slutsatsen att AIRBNB Irelands elektroniska tjänst uppfyller kriteriet avseende utövandet av kontroll över tjänster med materiellt innehåll, nämligen tjänsterna avseende korttidsboende.
80. Det är nu lämpligt att undersöka en sista punkt, nämligen AHTOP:s argument att klassificeringen av informationssamhällets tjänster inte kan tillämpas i förevarande fall, eftersom AIRBNB Ireland erbjuder andra tjänster till sina användare.
81. Övriga tjänster som erbjuds av AIRBNB Ireland
82. Det verkar som om AIRBNB Ireland också erbjuder andra tjänster, nämligen en fotograferingstjänst, ansvarsförsäkring och en garanti för skador.
83. Det ska erinras om att domstolen i domen i målet Ker-Optika (38) slog fast att tjänster som inte är oskiljaktigt förbundna med den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg, i den meningen att den förstnämnda tjänsten kan tillhandahållas oberoende av den sistnämnda, inte kan påverka tjänstens karaktär. Den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg förlorar inte sitt ekonomiska intresse och förblir oberoende av de tjänster som har ett materiellt innehåll.
84. Om denna slutsats överförs till förevarande mål, ska det noteras att de andra tjänster som AIRBNB Ireland erbjuder är frivilliga och följaktligen är av underordnad karaktär i förhållande till den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg. Dessa tjänster kan därför skiljas från den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg. En värd kan i själva verket i förväg och med egna medel skaffa fotografier, försäkringar eller garantier från tredje part.
85. Visserligen tillhandahålls dessa andra tjänster som erbjuds av AIRBNB Ireland av AIRBNB Ireland självt, medan domstolens analys i domen i målet Ker-Optika (39 ) inte avsåg de råd som ges och de kontroller som utförs av en försäljare av kontaktlinser, utan de råd som ges och de kontroller som utförs av ögonläkare.
86. Jag tvivlar emellertid på att det svar som domstolen gav i den domen skulle ha blivit annorlunda om sådana tjänster hade tillhandahållits av den som tillhandahåller den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg. Det förefaller mig logiskt att tjänsteleverantörerna, för att göra sitt erbjudande mer konkurrenskraftigt, utvidgar sitt utbud av tjänster, särskilt genom att erbjuda tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg. Förutsatt att dessa tjänster kan skiljas från informationssamhällets tjänster, ändrar de förstnämnda tjänsterna inte den sistnämnda tjänstens karaktär. Om en tolkning a contrario tillämpades skulle detta kunna leda till att leverantörer av informationssamhällets tjänster begränsar attraktiviteten i sitt erbjudande eller, även på ett konstlat sätt, lägger ut de tjänster som har ett materiellt innehåll på entreprenad.
87. Sammanfattningsvis utgör den omständigheten att leverantören av en tjänst i informationssamhället erbjuder mottagarna av denna tjänst andra tjänster med ett materiellt innehåll inte hinder för att denna tjänst klassificeras som en "tjänst i informationssamhället", förutsatt att dessa andra tjänster inte är oskiljaktiga från den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg, i den meningen att den sistnämnda tjänsten inte förlorar sitt ekonomiska intresse och förblir oberoende av tjänsterna med ett materiellt innehåll.
88. Slutsatser avseende den första frågan
89. Efter den analys som jag just har gjort anser jag att de tjänster som har ett materiellt innehåll och som inte är oskiljaktigt förbundna med den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg inte kan påverka tjänstens karaktär. Den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg förlorar inte sitt ekonomiska intresse och förblir oberoende av de tjänster som har ett materiellt innehåll.
90. De två kriterier som domstolen har uppställt i detta avseende i sin rättspraxis, nämligen kriteriet avseende skapandet av ett tillhandahållande av tjänster och kriteriet avseende utövandet av kontroll över villkoren för tillhandahållandet av dessa tjänster, gör det möjligt att besvara frågan huruvida en tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg och som, betraktad separat, vid en första anblick uppfyller definitionen av "informationssamhällets tjänst", kan skiljas från andra tjänster med ett materiellt innehåll eller inte.
91. Kriteriet avseende skapandet av ett tillhandahållande är emellertid endast en indikation på huruvida en tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg utgör en oskiljaktig helhet med en tjänst som har ett materiellt innehåll. Det är inte tillräckligt att en leverantör har skapat ett nytt tillhandahållande av tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg i den mening som förklaras ovan. Skapandet av ett sådant tillhandahållande bör följas av att leverantören behåller kontrollen över de villkor under vilka dessa tjänster tillhandahålls.
92. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att den första frågan ska besvaras med att artikel 2 a i direktiv 2000/31, jämförd med artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, ska tolkas så, att en tjänst som består i att via en elektronisk plattform koppla samman potentiella gäster med värdar som erbjuder korttidsboende, i en situation där leverantören av denna tjänst inte utövar kontroll över de väsentliga förfarandena för tillhandahållandet av dessa tjänster, utgör en av informationssamhällets tjänster i den mening som avses i dessa bestämmelser. Den omständigheten att tjänsteleverantören även erbjuder andra tjänster med ett materiellt innehåll hindrar inte att den tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg klassificeras som en av informationssamhällets tjänster, förutsatt att den sistnämnda tjänsten inte utgör en oskiljaktig helhet tillsammans med dessa tjänster.
93. Det bör noteras att villkoren för uthyrning av bostäderna, det vill säga de tjänster som värdarna tillhandahåller, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31 och måste bedömas mot bakgrund av andra bestämmelser i unionsrätten. (40)
94. Eftersom den första frågan skall besvaras jakande och den tjänst som tillhandahålls av AIRBNB Ireland följaktligen skall anses utgöra en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2000/31, skall den andra frågan besvaras.

B. Den andra frågan

92. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för det fall den första frågan besvaras jakande och har i huvudsak försökt få klarhet i huruvida de krav som uppställs i Hoguet-lagen kan tillämpas på AIRBNB Ireland i egenskap av leverantör av informationssamhällets tjänster.
93. Tillåtlighet
94. Den franska regeringen har i första hand gjort gällande att det är uppenbart att domstolen saknar behörighet att besvara denna fråga. Enligt denna regering innebär den andra frågan att det ska avgöras huruvida AIRBNB Ireland omfattas av Hoguet-lagens materiella tillämpningsområde, vilket är en fråga om tolkning av nationell rätt och följaktligen omfattas av den hänskjutande domstolens exklusiva behörighet.
95. I andra hand gör den franska regeringen gällande att det fortfarande är uppenbart att den andra frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den inte uppfyller kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom den inte anger huruvida AIRBNB Ireland omfattas av Hoguet-lagens materiella tillämpningsområde. (41)
96. Jag delar inte de reservationer som den franska regeringen har uttryckt när det gäller tillåtligheten av den andra frågan.
97. I detta sammanhang ska det påpekas att den franska regeringen, inom ramen för sitt alternativa argument, medger att det kan anses att den hänskjutande domstolen implicit har angett att AIRBNB Ireland omfattas av Hoguet-lagens tillämpningsområde. Den andra frågan avser nämligen inte huruvida denna lag är tillämplig på AIRBNB Ireland, utan huruvida de restriktiva bestämmelserna i Hoguet-lagen kan tillämpas på detta företag.
98. En begäran om förhandsavgörande omfattas dessutom av en presumtion om relevans och det är därför endast i sällsynta och extrema fall som domstolen kommer att vägra att besvara en sådan begäran, särskilt om det är uppenbart att unionsrätten inte kan tillämpas på omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen (42), vilket inte är fallet i förevarande mål. Jag uppfattar i själva verket den andra frågan så, att den hänskjutande domstolen undrar huruvida en annan medlemsstat än den inom vars territorium en leverantör av en av informationssamhällets tjänster är etablerad (ursprungsmedlemsstaten), genom sådana bestämmelser som de som föreskrivs i Hoguet-lagen, faktiskt kan ställa vissa krav på denna tjänsteleverantör. Som framgår av diskussionen mellan parterna kan denna fråga omfattas av flera unionsrättsliga instrument.
99. Utan att det påverkar ovanstående överväganden ska det noteras att den franska regeringen vid förhandlingen uppgav att de krav som föreskrivs i Hoguet-lagen inte var tillämpliga på tjänsteleverantörer som AIRBNB Ireland.
100. Under alla omständigheter ankommer det på den nationella domstolen att fastställa den nationella lagens exakta tillämpningsområde. Det är därför lämpligt att besvara den andra frågan och överlåta till den hänskjutande domstolen att pröva frågan om Hoguet-lagens tillämpningsområde.
101. Ämne

(a) Tillämpligheten av direktiv 2005/36/EG

100. AHTOP hävdar att frågan om Hoguet-lagen kan göras gällande mot AIRBNB Ireland bör bedömas mot bakgrund av direktiv 2005/36/EG (43), som ger medlemsstaterna rätt att tillämpa yrkesmässiga och etiska normer samt normer avseende ansvar för vissa yrken.
101. AIRBNB Ireland har för det första gjort gällande att direktiv 2000/31 inte innehåller något undantag som innebär att bestämmelserna i direktiv 2005/36 ska ha företräde framför bestämmelserna i det tidigare direktivet.
102. För det andra har AIRBNB Ireland gjort gällande att det följer av artikel 5.2 i direktiv 2005/36 och av domen i målet X-Steuerberatungsgesellschaft (44 ) att direktivet inte är tillämpligt på situationen i förevarande mål, eftersom AIRBNB Ireland inte flyttar till franskt territorium för att utöva sitt yrke.
103. Det ska inledningsvis påpekas att enligt artikel 5.2 i direktiv 2005/36 ska principen om fritt tillhandahållande av tjänster, i den mån den avser begränsningar avseende yrkeskvalifikationer, endast tillämpas när tjänsteleverantören flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium för att tillfälligt och sporadiskt utöva sitt yrke. Det finns inget som tyder på att AIRBNB Ireland befinner sig i en sådan situation. AIRBNB Ireland omfattas därför inte av principen om fritt tillhandahållande av tjänster som garanteras i artikel 5 i direktiv 2005/36.
104. I domen i målet X-Steuerberatungsgesellschaft (45), som AIRBNB Ireland stöder sig på, ansåg domstolen att tjänsteleverantören i en sådan situation inte heller kunde åberopa principen om frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras genom direktiv 2006/123/EG (46) och att det därför var nödvändigt att bedöma villkoren för tillträde till ett yrke med hänvisning till FEU-fördraget. (47)
105. I förevarande fall uppkommer således frågan om förhållandet mellan å ena sidan direktiv 2000/31 och principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster och å andra sidan medlemsstaternas befogenhet att reglera villkoren för tillträde till ett yrke.
106. Det har i litteraturen hävdats att villkoren för tillträde till ett yrke inte kan tillämpas på en leverantör som erbjuder tjänster med hjälp av internet. (48) Det samordnade området omfattar i själva verket särskilt de krav som rör tillträde till verksamhet som avser en av informationssamhällets tjänster, såsom de som rör kvalifikationer, tillstånd eller anmälan, även om dessa krav är av allmän karaktär. (49) Till skillnad från direktiv 2006/123 (50) innehåller direktiv 2000/31 inte heller något undantag som föreskriver att den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster inte påverkar kraven på tillträde till ett reglerat yrke.
107. Följaktligen kan en tjänsteleverantör som tillhandahåller en av informationssamhällets tjänster i en ursprungsmedlemsstat, åtminstone vad gäller kraven på tillträde till ett reglerat yrke, åberopa den fria rörlighet för tjänster som garanteras genom direktiv 2000/31. (51) Eftersom denna fråga omfattas av direktiv 2000/31 saknas det anledning att pröva den mot bakgrund av primärrätten. (52)

(b) Tillämpligheten av direktiv 2007/64/EG

108. Kommissionen gör gällande att de tjänster som tillhandahålls av AIRBNB Payments UK eventuellt omfattas av direktiv 2007/64/EG. (53)
109. Eftersom den andra frågan ställs för det fall domstolen skulle besvara den första frågan jakande, vilket innebär att AIRBNB Ireland omfattas av principen om frihet att tillhandahålla informationssamhällets tjänster som garanteras genom direktiv 2000/31, ska jag begränsa min analys av den andra frågan till detta direktiv.
110. Eftersom direktiv 2007/64 inte nämns i begäran om förhandsavgörande och eftersom AIRBNB Payments UK inte är part i målet vid den nationella domstolen, anser jag inte att det är lämpligt att, i avsaknad av klargöranden från den hänskjutande domstolen och yttranden från andra parter än kommissionen, ta upp de frågor som kan uppkomma enligt detta direktiv. Domstolen har nämligen inte tillräckliga uppgifter för att på eget initiativ analysera dem.

(c) Den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster och dess omfattning.

111. Det skall inledningsvis påpekas att enligt artikel 3.1 i direktiv 2000/31 skall varje medlemsstat säkerställa att de av informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad inom dess territorium är förenliga med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i den berörda medlemsstaten och som omfattas av det samordnade området, såsom det definieras i artikel 2 h i detta direktiv. Omvänt är det, med undantag för de fall som avses i artikel 3.4 i direktiv 2000/31, enligt artikel 3.2 i detta direktiv förbjudet för andra medlemsstater att, av skäl som omfattas av det samordnade området, begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster.
112. Informationssamhällets tjänster omfattas av den fria rörlighet som garanteras genom direktiv 2000/31 endast på de områden som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. I artikel 1.5 i direktiv 2000/31 anges de områden och frågor på vilka direktivet inte ska tillämpas, men det förevarande målet rör inte något av dessa. (54)
113. Enligt artikel 3.3 i direktiv 2000/31 skall informationssamhällets tjänster inte heller omfattas av den fria rörligheten på de områden som anges i bilagan till detta direktiv. De krav som uppställs i Hoguet-lagen faller inte inom något av dessa områden. (55)
114. De krav som avser informationssamhällets tjänster, vilka omfattas av det samordnade området, kan härröra från ursprungsmedlemsstaten eller - inom de gränser som anges i artikel 3.4 i direktiv 2000/31 - från andra medlemsstater.
115. Förevarande mål rör den sistnämnda situationen, i vilken lagstiftningen i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten kan begränsa informationssamhällets tjänster och följaktligen prima facie omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.2 i direktiv 2000/31. (56)
116. Det samordnade området, såsom det definieras i artikel 2 h i direktiv 2000/31, läst mot bakgrund av skäl 21 i detta direktiv, omfattar de krav som avser tillträde till verksamheten inom en av informationssamhällets tjänster och utövandet av en sådan verksamhet, oavsett om de är av allmän karaktär eller om de har utformats särskilt för dessa tjänster eller deras leverantörer. (57) De krav som uppställs i Hoguet-lagen förefaller således omfattas av det samordnade området.
117. För att ett krav som ställs av en annan medlemsstat än den där leverantören av informationssamhällets tjänster är etablerad ska kunna göras gällande mot denna leverantör och leda till en begränsning av den fria rörligheten för dessa tjänster, måste detta krav vara en åtgärd som uppfyller de materiella och formella villkor som anges i artikel 3.4 a respektive b i direktiv 2000/31.

(d) Åtgärder som avviker från direktiv 2000/31/EG

118. Det skall inledningsvis påpekas att Hoguet-lagen, som antogs år 1970, är äldre än direktiv 2000/31. Det är således uppenbart att de krav som uppställs i denna lag inte redan från början har utformats som sådana åtgärder som avses i artikel 3.4 i detta direktiv. Direktiv 2000/31 innehåller inte heller någon klausul som ger medlemsstaterna rätt att behålla tidigare åtgärder som kan begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster.
119. Jag kan emellertid inte helt utesluta möjligheten att en åtgärd som har vidtagits före direktiv 200/31 eller som har antagits på grundval av lagstiftning som har vidtagits före detta direktiv, under förutsättning att den uppfyller villkoren i artikel 3.4 i direktivet, kan begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster.
120. Vidare framgår det av ordalydelsen i artikel 3.4 b i direktiv 2000/31 att en medlemsstat får avvika från artikel 3.2 i direktivet genom två typer av åtgärder: dels sådana som omfattas av de processuella villkor som anges i artikel 3.4 b i direktivet, dels sådana som inte omfattas av dessa villkor, det vill säga, åtminstone i vissa fall, åtgärder som vidtas i samband med rättsliga förfaranden. (58)
121. Under omständigheterna i förevarande mål beror det på svaret på den inledande frågan huruvida tjänsteleverantören var skyldig att uppfylla de krav som föreskrivs i bestämmelserna i Hoguet-lagen, huruvida AIRBNB Ireland kommer att anses vara straffrättsligt ansvarigt vid utgången av det nationella målet. Detta är, enligt min mening, skälet till att den hänskjutande domstolen undrar om reglerna om utövande av fastighetsmäklaryrket kan göras gällande mot denna tjänsteleverantör.
122. Efter att ha klargjort detta ska jag nu analysera de villkor som anges i artikel 3.4 a och b i direktiv 2000/31.

(e) Materiella villkor

123. För det första följer det av artikel 3.4 a i i direktiv 2000/31 att undantag från den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster är tillåtna, särskilt när de är nödvändiga av hänsyn till allmän ordning, folkhälsa, allmän säkerhet eller konsumentskydd. De krav som uppställs i Hoguet-lagen synes syfta till att skydda konsumenterna.
124. Enligt artikel 3.4 a ii i direktiv 2000/31 får dessa undantag därefter tillämpas när en tjänst i informationssamhället som påverkas av en åtgärd som vidtagits av en annan medlemsstat än ursprungsstaten skadar detta mål eller utgör en allvarlig och påtaglig risk för att det skadas.
125. Slutligen ska sådana undantag enligt artikel 3.4 a iii i direktiv 2000/31 vara proportionerliga.
126. Det finns inget i beslutet om hänskjutande på grundval av vilket det skulle kunna avgöras huruvida en sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet uppfyller dessa krav.
127. Det ankommer således på en medlemsstat som, av skäl som omfattas av det samordnade området, vill begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster att visa att de materiella villkor som föreskrivs i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 är uppfyllda.
128. I avsaknad av klargöranden om behovet av att vidta den aktuella åtgärden och om möjligheten att AIRBNB Irelands tjänst strider mot något av de mål som anges i artikel 3.4 a i i direktiv 2000/31, kan den andra frågan inte förstås på annat sätt än att den avser huruvida en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten kan tillåtas att på eget initiativ och utan att pröva de materiella villkoren uppställa krav på utövande av fastighetsmäklaryrket för leverantörer av en kategori av informationssamhällets tjänster.
129. Jag anser att direktiv 2000/31 utesluter att en medlemsstat under sådana omständigheter och på ett sådant sätt kan begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat.
130. I artikel 3.1 i direktiv 2000/31 åläggs för det första ursprungsmedlemsstaterna en skyldighet att säkerställa att de av informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad inom deras territorium är förenliga med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i de medlemsstater som omfattas av det samordnade området. (59) I motsats till denna allmänna skyldighet, och för att inte "späda ut" den princip som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2000/31, kan artikel 3.4 i detta direktiv tolkas så, att andra medlemsstater än ursprungsmedlemsstaten endast indirekt tillåts göra undantag från den fria rörligheten för tjänster.
131. För det andra ska artikel 3 i direktiv 2000/31 tolkas på ett sådant sätt att den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna säkerställs. (60) Om andra medlemsstater än ursprungsmedlemsstaten också skulle vara behöriga att på eget initiativ tillämpa åtgärder av allmän och abstrakt karaktär på alla leverantörer av en viss kategori av informationssamhällets tjänster, skulle principen om fri rörlighet för sådana tjänster försvagas avsevärt. Artikel 3.2 i direktiv 2000/31 garanterar nämligen en leverantör av informationssamhällets tjänster en viss grad av rättssäkerhet: med förbehåll för de undantag som tillåts enligt artikel 3.4 i direktiv 2000/31 får denna tjänsteleverantör inte underkastas strängare krav än de som föreskrivs i den materiella rätt som gäller i den medlemsstat där denne är etablerad.
132. För det tredje avser de åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 3.4 i direktiv 2000/31 inte informationssamhällets tjänster eller deras leverantörer, utan en viss tjänst.
133. För det fjärde är det enligt min mening alltid lämpligt att undersöka omständigheterna i det enskilda fallet för att avgöra om en informationssamhällets tjänst skadar ett visst mål eller utgör en allvarlig och påtaglig risk för att detta mål skadas.
134. Slutligen, för det femte, stöds ovanstående överväganden av de processuella villkor som ska uppfyllas av en medlemsstat som försöker begränsa den fria rörligheten för tjänster, och som jag återkommer till senare. (61) Det ska påpekas att enligt artikel 3.4 b i direktiv 2000/31 ska en medlemsstat som avser att vidta åtgärder för att avvika från artikel 3.2 i detta direktiv först underrätta kommissionen om sin avsikt att göra detta och uppmana ursprungsmedlemsstaten att vidta åtgärder avseende informationssamhällets tjänster. I avsaknad av ett lämpligt svar från ursprungsmedlemsstaten får denna medlemsstat vidta de planerade åtgärderna. Dessa processuella villkor bekräftar klart att de åtgärder som avses i artikel 3.4 i direktiv 2000/31 endast kan antas på ad hoc-basis.
135. Av dessa skäl anser jag att en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten endast kan avvika från den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster genom åtgärder som vidtas från fall till fall. (62)
136. Dessutom anser jag att de krav som fastställs i Hoguet-lagen kan ge upphov till tvivel om deras proportionalitet. Av parternas diskussion vid förhandlingen framgår att det inte är säkert att AIRBNB Ireland, med stöd av Hoguet-lagen, kan komma att bli innehavare av en yrkeslicens. Mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat i sin begäran kan domstolen emellertid inte uttala sig i denna fråga.
137. Det ankommer under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av samtliga omständigheter som den har fått kännedom om, pröva huruvida de aktuella åtgärderna är nödvändiga för att säkerställa konsumentskyddet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet.

(f) Förfaranderelaterade villkor

138. Som en påminnelse följer det av artikel 3.4 b i direktiv 2000/31 att en medlemsstat som avser att vidta åtgärder som begränsar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat först måste underrätta kommissionen om sin avsikt och uppmana ursprungsmedlemsstaten att vidta åtgärder avseende informationssamhällets tjänster.
139. Det finns inget som tyder på att Republiken Frankrike har begärt att Irland skall vidta åtgärder avseende informationssamhällets tjänster.
140. Det är inte heller uppenbart att villkoret om underrättelse till kommissionen var uppfyllt, vare sig under eller efter införlivandeperioden för direktiv 2000/31.
141. Det följer av domstolens fasta rättspraxis att underlåtenhet att anmäla tekniska föreskrifter, såsom föreskrivs i direktiv 2015/1535, innebär att dessa tekniska föreskrifter inte är tillämpliga och därför inte kan göras gällande mot enskilda. (63) Är rättsföljden densamma vid underlåtenhet att underrätta kommissionen i enlighet med artikel 3.4 i direktiv 2000/31? (64)
142. Det skall i detta sammanhang påpekas att generaladvokat Jacobs i sitt förslag till avgörande i målet Enichem Base m.fl. (65) gjorde en åtskillnad mellan å ena sidan skyldigheter att underrätta kommissionen som åtföljs av särskilda bestämmelser som gör det möjligt för kommissionen och de olika medlemsstaterna att lämna synpunkter på de anmälda utkasten och som under vissa omständigheter ålägger medlemsstaterna att under vissa perioder skjuta upp antagandet av dessa utkast, och å andra sidan skyldigheter att underrätta kommissionen som inte omfattas av sådana förfaranden. Generaladvokat Jacobs konstaterade därefter att det, i avsaknad av ett föreskrivet förfarande för att skjuta upp införandet av den berörda åtgärden eller för gemenskapskontroll, inte kunde hävdas att underlåtenheten att underrätta kommissionen medförde att åtgärderna blev rättsstridiga (66).
143. Domstolen fann i sin dom att en bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att underrätta kommissionen om sådana förslag till bestämmelser och sådana bestämmelser inte ger enskilda någon rätt som de kan göra gällande vid nationella domstolar på den grunden att bestämmelserna har antagits utan att kommissionen dessförinnan har underrättats, när det inte finns något förfarande för gemenskapskontroll av förslag till bestämmelser och när genomförandet av de planerade bestämmelserna inte har gjorts beroende av att kommissionen godkänner dem eller inte invänder mot dem. (67)
144. I senare rättspraxis, som avsåg underlåtenhet att anmäla åtgärder enligt de direktiv som föregick direktiv 2015/1535, konstaterade domstolen att de rättsakter som innebär en sanktion i form av bristande tillämplighet på grund av denna underlåtenhet föreskriver ett förfarande för unionskontroll av utkast till förordningar och att datumet för deras ikraftträdande är beroende av kommissionens godkännande eller avsaknad av invändningar. (68)
145. Det är mot bakgrund av dessa överväganden i rättspraxis som verkningarna av den underlåtenhet att underrätta som föreskrivs i direktiv 2000/31 skall bedömas.
146. Det är riktigt att artikel 3.4 i direktiv 2000/31 inte ger kommissionen rätt att ogiltigförklara eller upphäva verkningarna av en nationell åtgärd. Däremot får kommissionen enligt artikel 3.6 i direktivet uppmana den berörda medlemsstaten att avstå från att vidta de föreslagna åtgärderna eller att snarast upphöra med åtgärderna i fråga. Kommissionen får dessutom inleda ett överträdelseförfarande mot medlemsstaten om den inte har uppfyllt sin skyldighet att avstå från att vidta eller att upphöra med en åtgärd. (69)
147. Vidare får medlemsstaterna enligt artikel 3.5 i direktiv 2000/31 i brådskande fall vidta åtgärder som begränsar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster. I brådskande fall skall åtgärderna anmälas till kommissionen så snart som möjligt. Jag drar slutsatsen att en åtgärd vid första anblicken kan få verkan utan att den före ikraftträdandet har varit föremål för kommissionens godkännande eller invändning.
148. Direktiv 2015/1535 ger inte heller kommissionen befogenhet att upphäva eller skjuta upp ikraftträdandet av nationella bestämmelser. Tvärtom krävs det enligt detta direktiv att medlemsstaterna följer kommissionens anvisningar.
149. Enligt direktiv 2015/1535 får en medlemsstat dessutom använda sig av det brådskande förfarandet om den anser att det är nödvändigt att utarbeta tekniska föreskrifter på mycket kort tid.
150. Av dessa skäl, och med beaktande av analogin mellan det kontrollförfarande avseende tekniska föreskrifter som föreskrivs i direktiv 2015/1535 och det som avser åtgärder som begränsar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster, anser jag att underlåtenhet att anmäla en åtgärd enligt direktiv 2000/31 medför att åtgärden inte kan verkställas mot den som tillhandahåller dessa tjänster.
151. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att den andra frågan ska besvaras med att artikel 3.4 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en annan medlemsstat än den inom vars territorium en leverantör av informationssamhällets tjänster är etablerad inte, av skäl som omfattas av det samordnade området, får begränsa den fria rörligheten för dessa tjänster genom att, i förhållande till en leverantör av informationssamhällets tjänster, på eget initiativ och utan att det krävs en prövning av de materiella villkoren, åberopa sådana krav som de som avser utövandet av fastighetsmäklaryrket och som föreskrivs i Hoguet-lagen.

VI. Slutsatser

152. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de frågor om förhandsavgörande som ställts av undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Frankrike) enligt följande:

(1) Artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ("Direktiv om elektronisk handel"), jämförd med artikel 1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, ska tolkas så, att en tjänst som består i att via en elektronisk plattform sammanföra potentiella gäster med värdar som erbjuder korttidsboende, i en situation där leverantören av denna tjänst inte utövar kontroll över de väsentliga förfarandena för tillhandahållandet av dessa tjänster, utgör en av informationssamhällets tjänster i den mening som avses i dessa bestämmelser.

(2) Artikel 3.4 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en annan medlemsstat än den inom vars territorium en leverantör av en av informationssamhällets tjänster är etablerad inte, av skäl som omfattas av det samordnade området, får begränsa den fria rörligheten för dessa tjänster genom att gentemot en leverantör av informationssamhällets tjänster åberopa på eget initiativ och utan att det krävs en prövning av de materiella villkoren, på sådana krav som de som avser utövandet av yrket som fastighetsmäklare, vilka föreskrivs i lag nr 70-9 av den 2 januari 1970 om reglering av villkoren för utövande av verksamhet avseende vissa transaktioner rörande fast egendom och företagstillgångar.

1 Originalspråk: Franska.

2 Dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 48).

3 Dom av den 10 april 2018 (C-320/16, EU:C:2018:221, punkt 27).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ("Direktiv om elektronisk handel") (EGT L 178, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1). Se artikel 10 i detta direktiv.

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 204, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, s. 18) (nedan kallat direktiv 98/34).

7 Se artikel 10 i direktiv 2015/1535.

8 JORF av den 4 januari 1970, s. 142.

9 Dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981).

10 Dom av den 10 april 2018 (C-320/16, EU:C:2018:221).

11 Dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981).

12 Se https://www.airbnb.co.uk/terms#eusec7.

13 Dom av den 12 juli 2011 (C-324/09, EU:C:2011:474, punkt 109).

14 C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 27.

15 Dom av den 11 september 2014 (C-291/13, EU:C:2014:2209, punkterna 28 och 29).

16 Dom av den 23 mars 2010 (C-236/08-C-238/08, EU:C:2010:159, punkterna 23 och 110).

17 Se mitt yttrande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 33).

18 Dom av den 2 december 2010 (C-108/09, EU:C:2010:725, punkterna 32-38).

19 Se mitt yttrande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 35).

20 Dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 34).

21 Se dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 35).

22 Se dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 38). (Understrykning tillagd).

23 Se dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 39).

24 Se dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 39).

25 Dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981).

26 Dom av den 10 april 2018 (C-320/16, EU:C:2018:221).

27 Dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981).

28 Dom av den 10 april 2018 (C-320/16, EU:C:2018:221).

29 Se dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 38).

30 Se även mitt yttrande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 43). I detta avseende, se även Van Cleynenbreuel, P., "Le droit de l'Union européenne ne se prête-t-il pas (encore) à l'ubérisation des services?", Revue de la Faculté de droit de l'Université de Liège, nr 1, 2018, s. 114.

31 Se mitt yttrande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 31).

32 Dom av den 20 december 2017 (C-434/15, EU:C:2017:981).

33 Dom av den 10 april 2018 (C-320/16, EU:C:2018:221).

34 Se dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 39), och dom av den 10 april 2018, Uber France (C-320/16, EU:C:2018:221, punkt 21).

35 Se mina yttranden i målen Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 51) och Uber France (C-320/16, EU:C:2017:511, punkterna 15, 16 och 20).

36 Se mitt yttrande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 50).

37 Se mitt yttrande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:364, punkt 34).

38 Dom av den 2 december 2010 (C-108/09, EU:C:2010:725).

39 Dom av den 2 december 2010 (C-108/09, EU:C:2010:725).

40 Se, på motsvarande sätt, dom av den 2 december 2010, Ker-Optika (C-108/09, EU:C:2010:725, punkt 41).

41 I andra hand har den franska regeringen i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att ett brottmålsförfarande som inletts efter det att ett klagomål ingivits tillsammans med en ansökan om att få delta i förfarandet som civil part ska anses utgöra en tvist mellan enskilda. Direktiv 2003/31 kan således inte åberopas i den tvist som är aktuell i det nationella målet och den andra frågan är följaktligen av hypotetisk karaktär. Vid förhandlingen verkade den franska regeringen emellertid dra tillbaka sitt argument avseende den andra frågans hypotetiska karaktär. Under alla omständigheter finns det inget som tyder på att tvisten vid den hänskjutande domstolen är en tvist mellan två enskilda personer. Det framgår dessutom av den uttryckliga rättsliga ramen för beslutet om hänskjutande att ett straffrättsligt förfarande som inleds till följd av ett klagomål och en ansökan om att få uppträda som civilrättslig part kan leda till att straffrättsliga påföljder utdöms.

42 Se, bland annat, dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl. (C-310/10, EU:C:2011:467, punkt 28).

43 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22).

44 Dom av den 17 december 2015 (C-342/14, EU:C:2015:827, punkt 35).

45 Dom av den 17 december 2015 (C-342/14, EU:C:2015:827).

46 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

47 Enligt artikel 17.6 i direktiv 2006/123 ska den princip om frihet att tillhandahålla tjänster som föreskrivs i artikel 16 i detta direktiv inte tillämpas på frågor som omfattas av avdelning II i direktiv 2005/36 eller på krav i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls som innebär att en verksamhet är förbehållen ett visst yrke. Se dom av den 17 december 2015, X-Steuerberatungsgesellschaft (C-342/14, EU:C:2015:827, punkt 35).

48 Se särskilt Hatzopoulos, V., The Collaborative Economy and EU Law, Hart Publishing, Oxford-Portland, 2018, s. 41.

49 Se artikel 2 h i direktiv 2000/31. Se även Lodder, A.R., & Murray, A.D. (Eds.), EU Regulation of E-Commerce: A Commentary, Edward Elgar Publishing, Cheltenham-Northampton, 2017, s. 29.

50 Se fotnot 47.

51 Se i detta avseende Användarhandledning - Direktiv 2005/36/EG - Allt du behöver veta om erkännande av yrkeskvalifikationer, https://ec.europa.eu, s. 15.

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2016, kommissionen mot Ungern (C-179/14, EU:C:2016:108, punkt 118). Se även mitt yttrande i de förenade målen X och Visser (C-360/15 och C-31/16, EU:C:2017:397, punkt 152).

53 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, s. 1).

54 Det följer av artikel 1.5 i direktiv 2000/31 att detta direktiv inte ska tillämpas på skatteområdet på frågor som rör behandling av personuppgifter och frågor som rör avtal eller förfaranden som omfattas av kartellagstiftningen eller på viss verksamhet som avser informationssamhällets tjänster, vilka anges i artikel 1.5 d i detta direktiv.

55 Se bilagan till direktiv 2000/31. Angående tillämpningen av artikel 3.3 i detta direktiv, se dom av den 29 november 2017, VCAST (C-265/16, EU:C:2017:913, punkterna 24 och 25). Se även mitt yttrande i målet VCAST (C-265/16, EU:C:2017:649, punkt 19).

56 Se, a contrario, dom av den 11 september 2014, Papasavvas (C-291/13, EU:C:2014:2209, punkt 35).

57 Omvänt ska krav som inte omfattas av det samordnade området och som inte heller är harmoniserade på unionsnivå vid behov bedömas mot bakgrund av primärrätten. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2008, Dynamic Medien (C-244/06, EU:C:2008:85, punkt 23). Se även Lodder, A.R., "Direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden", i Lodder, A.R., & Murray, A.D. (Eds.), EU Regulation of E-Commerce: A Commentary, Edward Elgar Publishing, Cheltenham-Northampton, 2017, s. 31.

58 Se även skäl 25 i direktiv 2000/31, i vilket det anges att nationella domstolar, inbegripet civilrättsliga domstolar, som handlägger privaträttsliga tvister kan vidta åtgärder för att göra undantag från friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster i enlighet med de villkor som fastställs i detta direktiv. Vidare framgår av skäl 26 i direktiv 2000/31 att medlemsstaterna, i enlighet med de villkor som fastställs i direktivet, får tillämpa sina nationella bestämmelser om straffrätt och straffrättsliga förfaranden i syfte att vidta alla utredningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att upptäcka och lagföra brott, utan att det finns något behov av att anmäla sådana åtgärder till kommissionen.

59 Se dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl. (C-509/09 och C-161/10, EU:C:2011:685, punkt 61). Se även D'Acunto, S., "La directive 98/48 prévoyant un mécanisme de transparence règlementaire pour les services de l'information society: un premier bilan après douze mois de fonctionnement", Revue du droit de l'Union européenne, nr 3, 2000, s. 628.

60 Se dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl. (C-509/09 och C-161/10, EU:C:2011:685, punkt 64).

61 Se punkterna 138-150 i detta yttrande.

62 Se Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska centralbanken - Tillämpning på finansiella tjänster av artikel 3.4-3.6 i direktivet om elektronisk handel (KOM/2003/0259 slutlig, punkterna 1 och 2.1.2); Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén - Kommissionens första rapport om tillämpningen av direktiv [2000/31] av den 21 november 2003 (KOM(2003) 702 slutlig, punkt 4.1). Se även Crabit, E., "La directive sur le commerce électronique. Le projet 'Méditerranée'", Revue du Droit de l'Union Européenne, nr 4, 2000, s. 762 och 792; Gkoutzinis, A., Internet Banking and the Law in Europe: Regulation, Financial Integration and Electronic Commerce, Cambridge University Press, Cambridge-New York, 2006, s. 283.

63 Se, nyligen, dom av den 7 augusti 2018, Smith (C-122/17, EU:C:2018:631, punkterna 52 och 53). Se även mitt yttrande i målet Uber France (C-320/16, EU:C:2017:511, punkt 37).

64 Det ska påpekas att om de krav som föreskrivs i Hoguet-lagen skulle anses utgöra åtgärder i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2000/31, skulle frågan om sambandet mellan den anmälningsskyldighet som föreskrivs i direktiv 2000/31 och den som föreskrivs i direktiv 2015/1535 inte uppkomma. För att kunna kvalificeras som en "teknisk föreskrift", som omfattas av anmälningsskyldigheten enligt det sistnämnda direktivet, måste ett krav som fastställs i nationell rätt ha som specifikt syfte och ändamål att reglera informationssamhällets tjänster på ett uttryckligt och målinriktat sätt (se mitt yttrande i Uber France, C-320/16, EU:C:2017:511, punkterna 24-33). Så är emellertid inte fallet i förevarande mål. Såsom framgår av domstolens rättspraxis utgör inte heller nationella bestämmelser enligt vilka utövandet av en näringsverksamhet är beroende av förhandstillstånd tekniska föreskrifter (se dom av den 20 december 2017, Falbert m.fl., C-255/16, EU:C:2017:983, punkt 16). Hoguet-lagen innebär i huvudsak att utövandet av verksamhet som fastighetsmäklare är beroende av att en yrkeslegitimation har erhållits.

65 380/87, ej publicerad, EU:C:1989:135.

66 Se generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i målet Enichem Base m.fl. (380/87, ej publicerat, EU:C:1989:135, punkt 14).

67 Se dom av den 13 juli 1989, Enichem Base m.fl. (380/87, EU:C:1989:318, punkterna 20 och 24).

68 Se dom av den 26 september 2000, Unilever (C-443/98, EU:C:2000:496, punkt 43).

69 Se Crabit, E., "La directive sur le commerce électronique. Le projet "Méditerranée"", Revue du droit de l'Union européenne, nr 4, 2000, s. 791, och Kightlinger, M.F., "A Solution to the Yahoo! Problem? The EC E-Commerce Directive as a Model for International Cooperation on Internet Choice of Law", Michigan Journal of International Law, vol. 24, nr 3, 2003, s. 737.

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=221791&pageIndex=0&doclang=en&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=27786348

19 december 2019 (*)

(Begäran om förhandsavgörande - Direktiv 2000/31/EG - Informationssamhällets tjänster - Direktiv 2006/123/EG - Tjänster - Förbindelse mellan värdar, såväl företag som privatpersoner, som har bostäder att hyra och personer som söker denna typ av bostäder - Behörighet - Nationell lagstiftning enligt vilken vissa begränsningar införs för utövandet av fastighetsmäklaryrket - Direktiv 2000/31/EG - Artikel 3.4 b andra strecksatsen - Skyldighet att anmäla åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster - Underlåtenhet att anmäla - Verkställbarhet - Brottmål med anslutande civilrättslig talan)

I mål C-390/18,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, som framställts av undersökningsdomaren vid tribunal de grande instance de Paris (Paris, Frankrike), genom beslut av den 7 juni 2018, som inkom till domstolen den 13 juni 2018, i brottmålet mot

X,

intervenerande parter:

YA,

Airbnb Irland UC,

Hôtelière Turenne SAS,

Association pour un hébergement et un tourisme professionnels (AHTOP),

Valhotel,

DOMSTOLEN (stora avdelningen),

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, E. Regan, P.G. Xuereb och L.S. Rossi samt domarna E. Juhász, M. Ilešič, J. Malenovský, D. Šváby (referent) och N. Piçarra,

Generaladvokat: M. Szpunar,

Justitiesekreterare V. Giacobbo-Peyronnel, administratör,

med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter utfrågningen den 14 januari 2019,

efter att ha beaktat de synpunkter som lämnats på uppdrag av:

- Airbnb Ireland UC, av D. Van Liedekerke, O.W. Brouwer och A.A.J. Pliego Selie, advocaten,

- Association pour un hébergement et un tourisme professionnels (AHTOP), företrädd av advokaterna B. Quentin, G. Navarro och M. Robert,

- den franska regeringen, företrätt av E. de Moustier och R. Coesme, båda i egenskap av ombud,

- den tjeckiska regeringen, företrädd av M. Smolek, J. Vláčil och T. Müller, samtliga i egenskap av ombud,

- den spanska regeringen, genom M.J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud,

- Luxemburgs regering, inledningsvis genom D. Holderer, därefter genom T. Uri, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska kommissionen, genom L. Malferrari, É. Gippini Fournier och S.L. Kalėda, samtliga i egenskap av ombud,

efter att ha hört generaladvokatens förslag till avgörande vid sammanträdet den 30 april 2019,

ger följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ("Direktiv om elektronisk handel") (EGT L 178, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett brottmålsförfarande mot X, bland annat för att ha hanterat pengar för verksamhet som rör förmedling och förvaltning av fastigheter och företag av en person som saknar yrkeslegitimation.

Rättslig bakgrund

EU-lagstiftning

Direktiv 98/34/EG

3 I artikel 1 första stycket punkt 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, s. 18) (nedan kallat direktiv 98/34), föreskrivs följande:

"I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

...

2. "tjänst": informationssamhällets tjänster, dvs. tjänster som normalt tillhandahålls mot ersättning, på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

Vid tillämpningen av denna definition:

- "på distans" innebär att tjänsten tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt,

- "på elektronisk väg": att tjänsten sänds initialt och tas emot vid sin destination med hjälp av elektronisk utrustning för behandling (inklusive digital komprimering) och lagring av data, och helt sänds, befordras och tas emot via tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel,

- "på individuell begäran av en tjänstemottagare" innebär att tjänsten tillhandahålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.

...'

Direktiv (EU) 2015/1535

4 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1) upphävde och ersatte direktiv 98/34 från och med den 7 oktober 2015.

5 I artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 anges följande:

"I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges

...

(b) tjänst: varje tjänst inom informationssamhället, dvs. varje tjänst som normalt tillhandahålls mot ersättning, på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

Vid tillämpningen av denna definition:

(i) "på distans" innebär att tjänsten tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt;

(ii) "på elektronisk väg": att tjänsten sänds från början och tas emot på destinationsorten med hjälp av elektronisk utrustning för behandling (inklusive digital komprimering) och lagring av data, och helt sänds, befordras och tas emot via tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel;

(iii) "på individuell begäran av en tjänstemottagare": att tjänsten tillhandahålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.

En vägledande förteckning över tjänster som inte omfattas av denna definition finns i bilaga I.

6 Artikel 5.1 i detta direktiv föreskriver följande:

"Om inte annat följer av artikel 7 ska medlemsstaterna omedelbart till kommissionen överlämna varje förslag till teknisk föreskrift, utom när det endast överför den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det ska räcka med information om den relevanta standarden; de ska också till kommissionen överlämna en redogörelse för skälen till att det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa skäl inte redan framgår av förslaget.

...'

7 Enligt artikel 10 andra stycket i direktiv 2015/1535 ska hänvisningar till direktiv 98/34 hädanefter anses som hänvisningar till direktiv 2015/1535.

Direktiv 2000/31/EG

8 I skäl 8 i direktiv 2000/31 anges följande:

"Syftet med detta direktiv är att skapa en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna och inte att harmonisera det straffrättsliga området som sådant.

9 I artikel 2 a i direktiv 2000/31, i dess lydelse före ikraftträdandet av direktiv 2015/1535, definierades "informationssamhällets tjänster" som tjänster i den mening som avses i artikel 1 första stycket punkt 2 i direktiv 98/34. Sedan detta direktiv trädde i kraft ska denna hänvisning förstås som en hänvisning till artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535.

10 I artikel 2 h i direktiv 2000/31 föreskrivs följande:

"h) samordnat område: krav som fastställs i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på leverantörer av informationssamhällets tjänster eller informationssamhällets tjänster, oavsett om de är av allmän karaktär eller särskilt utformade för dem."

(i) Det samordnade området avser krav som tjänsteleverantören måste uppfylla i fråga om:

- Inledande av verksamhet som avser en av informationssamhällets tjänster, t.ex. krav på kvalifikationer, tillstånd eller anmälan,

- Utövande av verksamhet som avser en av informationssamhällets tjänster, t.ex. krav på tjänsteleverantörens beteende, krav på tjänstens kvalitet eller innehåll, inbegripet krav som gäller reklam och avtal, eller krav på tjänsteleverantörens ansvar;

(ii) Det samordnade fältet täcker inte krav som t.ex:

- krav som gäller för varor som sådana,

- krav som är tillämpliga på leverans av varor,

- krav som är tillämpliga på tjänster som inte tillhandahålls på elektronisk väg.

11 Artikel 3.2 och 3.4-3.6 i direktivet har följande lydelse:

'2. Medlemsstaterna får inte av skäl som faller inom det samordnade området begränsa friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat.

...

4. Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att avvika från punkt 2 när det gäller en viss av informationssamhällets tjänster om följande villkor är uppfyllda

(a) Åtgärderna ska vara:

(i) nödvändigt av något av följande skäl:

- allmän ordning, särskilt förebyggande, utredning, avslöjande av och åtal för brott, inbegripet skydd av minderåriga och bekämpande av all uppmaning till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet samt kränkningar av den mänskliga värdigheten för enskilda personer,

- skydd av folkhälsan,

- allmän säkerhet, inbegripet skydd av nationell säkerhet och nationellt försvar,

- skydd av konsumenter, inklusive investerare;

(ii) som vidtas mot en viss informationssamhällets tjänst och som skadar de mål som avses i led i eller som utgör en allvarlig och påtaglig risk för att dessa mål skadas;

(iii) står i proportion till dessa mål;

(b) Medlemsstaten har, innan den vidtar åtgärderna i fråga och utan att det påverkar domstolsförfaranden, inbegripet förundersökningar och åtgärder som vidtas inom ramen för en brottsutredning

- uppmanat den medlemsstat som avses i punkt 1 att vidta åtgärder och denna medlemsstat inte har vidtagit sådana åtgärder eller att de är otillräckliga,

- underrättat kommissionen och den medlemsstat som avses i punkt 1 om sin avsikt att vidta sådana åtgärder.

5. Medlemsstaterna får i brådskande fall avvika från de villkor som anges i punkt 4 b. Om så är fallet skall åtgärderna snarast möjligt anmälas till kommissionen och till den medlemsstat som avses i punkt 1, med angivande av skälen till att medlemsstaten anser att ärendet är brådskande.
6. Utan att det påverkar medlemsstatens möjlighet att fortsätta med åtgärderna i fråga ska kommissionen så snart som möjligt undersöka om de anmälda åtgärderna är förenliga med gemenskapslagstiftningen; om kommissionen kommer fram till att åtgärden är oförenlig med gemenskapslagstiftningen ska den uppmana medlemsstaten i fråga att avstå från att vidta föreslagna åtgärder eller att snarast upphöra med åtgärderna i fråga. Direktiv 2006/123/EG

12 I artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) föreskrivs följande:

"Om bestämmelserna i detta direktiv strider mot en bestämmelse i en annan gemenskapsrättsakt som reglerar specifika aspekter av tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet inom specifika sektorer eller för specifika yrken, skall bestämmelsen i den andra gemenskapsrättsakten ha företräde och tillämpas på dessa specifika sektorer eller yrken. ...'

Fransk lag

13 I artikel 1 i lag nr 70-9 av den 2 januari 1970 om reglering av villkoren för utövande av verksamhet avseende vissa transaktioner rörande fast egendom och finansiell goodwill (JORF av den 4 januari 1970, s. 142), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen (nedan kallad Hoguet-lagen), föreskrivs följande:

"Bestämmelserna i denna lag är tillämpliga på alla fysiska eller juridiska personer som regelbundet, även i en underordnad egenskap, lånar ut sig till eller ger sitt bistånd till en transaktion som påverkar andras egendom och som avser:

1. köp, försäljning, eftersökning, byte, leasing eller andrahandsuthyrning, säsongsvis eller på annat sätt, möblerad eller omöblerad, av befintliga byggnader eller sådana som är under uppförande;

...'

14 I artikel 3 i den lagen föreskrivs följande:

"De verksamheter som anges i artikel 1 får endast utövas av fysiska eller juridiska personer som innehar en yrkeslicens som har utfärdats, för en viss tid och enligt regler som fastställs i ett dekret från statsrådet, av ordföranden för den regionala handels- och industrikammaren eller av ordföranden för den regionala handels- och industrikammaren i Île-de-France, med en förteckning över de transaktioner som dessa personer får utföra. ...

Denna licens får endast utfärdas till fysiska personer under förutsättning att de:

1. styrka sina yrkesmässiga meriter;
2. tillhandahålla bevis på en finansiell garanti som gör det möjligt att återbetala medel ...;
3. teckna försäkring mot de ekonomiska konsekvenserna av sitt civilrättsliga och yrkesmässiga ansvar;
4. inte omfattas av något av validerings- eller diskvalificeringsvillkoren ...

...'

15 I artikel 5 i den lagen föreskrivs följande:

"De personer som avses i artikel 1 och som tar emot eller innehar penningbelopp ... måste respektera de villkor som fastställs i dekretet från statsrådet, särskilt formaliteterna för bokföring och överlämnande av kvitton, samt andra skyldigheter som följer av detta mandat.

16 Artikel 14 i denna lag har följande lydelse:

"Följande handlingar är straffbara med 6 månaders fängelse och böter på 7 500 euro:

(a) Att regelbundet, även i underordnad ställning, låna ut sig till eller bistå vid de transaktioner som anges i artikel 1 utan att inneha ett giltigt tillstånd som utfärdats i enlighet med artikel 3, eller efter det att ett sådant tillstånd har återställts, eller om det ovannämnda tillståndet inte har återställts efter en förklaring om bristande kompetens från behörigt administrativt organ;

...'

17 I artikel 16 i Hoguet-lagen föreskrivs följande:

"Följande handlingar är straffbara med 2 års fängelse och 30 000 euro i böter:

1. Att vid tidpunkten för de transaktioner som anges i artikel 1, i vilken egenskap eller på vilket sätt som helst, ta emot eller inneha penningbelopp, varor eller aktier och obligationer som är

(a) i strid med artikel 3;

(b) bryter mot villkoren i artikel 5 om att föra register och utfärda kvitton när sådana handlingar och kvitton krävs enligt lag;

...'

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och de frågor som ställts i begäran om förhandsavgörande

18 Airbnb Ireland UC, ett bolag som är etablerat i Dublin (Irland) enligt irländsk rätt, ingår i Airbnb-koncernen, som består av ett antal bolag som direkt eller indirekt ägs av Airbnb Inc, som är etablerat i Förenta staterna. Airbnb Ireland erbjuder en elektronisk plattform vars syfte är att, mot betalning av en provision, upprätta kontakt, särskilt i Frankrike, mellan å ena sidan värdar, såväl yrkesverksamma som privatpersoner, som har boende att hyra ut och å andra sidan personer som söker sådant boende. Airbnb Payments UK Ltd, ett företag som är etablerat i London (Storbritannien) enligt brittisk lag, tillhandahåller onlinebetalningstjänster som en del av denna kontakttjänst och hanterar koncernens betalningsverksamhet i Europeiska unionen. Vidare ansvarar Airbnb France SARL, ett bolag bildat enligt fransk rätt och leverantör till Airbnb Ireland, för att marknadsföra denna plattform bland användare på den franska marknaden genom att bland annat organisera reklamkampanjer för målgrupper.

19 Utöver tjänsten att koppla samman värdar och gäster med hjälp av sin elektroniska plattform som centraliserar erbjudanden, erbjuder Airbnb Ireland värdarna ett antal andra tjänster, såsom ett format för att beskriva innehållet i deras erbjudande, med möjlighet att välja en fotograferingstjänst, och även med möjlighet att välja en ansvarsförsäkring och en garanti mot skador upp till 800 000 euro. Vidare tillhandahålls de ett valfritt verktyg för att uppskatta hyrespriset med beaktande av marknadsgenomsnitt som hämtats från denna plattform. Om en värd accepterar en gäst kommer gästen dessutom att till Airbnb Payments UK överföra hyrespriset, till vilket läggs 6%-12% av detta belopp för avgifter och den tjänst som tillhandahålls av Airbnb Ireland. Airbnb Payments UK håller pengarna för gästens räkning och skickar sedan, 24 timmar efter att gästen checkat in, pengarna till värden genom överföring, vilket ger gästen en försäkran om att fastigheten existerar och värden en garanti för betalning. Airbnb Ireland har slutligen infört ett system varigenom värden och gästen kan lämna en utvärdering på en skala från noll till fem stjärnor, och denna utvärdering finns tillgänglig på den elektroniska plattform som är i fråga.

20 I praktiken, vilket framgår av de förklaringar som Airbnb Ireland har lämnat, ansluter sig internetanvändare som letar efter hyresbostäder till dess elektroniska plattform, anger den plats dit de vill åka samt den period och det antal personer som de önskar. På grundval av detta tillhandahåller Airbnb Ireland dem en förteckning över tillgängliga boenden som uppfyller dessa kriterier, så att användarna kan välja det boende de önskar och fortsätta att boka det online.

21 I detta sammanhang har användarna av den elektroniska plattformen i fråga, både värdar och gäster, ingått ett avtal med Airbnb Ireland för användningen av denna plattform och med Airbnb Payments UK för de betalningar som görs via denna plattform.

22 Den 24 januari 2017 ingav Association pour un hébergement et un tourisme professionnels (Association för professionell turism och boende, AHTOP) ett klagomål tillsammans med en ansökan om att få ansluta sig som civil part i målet, bland annat för utövande av verksamhet avseende förmedling och förvaltning av byggnader och företag utan yrkeslicens, enligt Hoguet-lagen, mellan den 11 april 2012 och den 24 januari 2017.

23 Till stöd för sitt klagomål har AHTOP gjort gällande att Airbnb Ireland inte bara sammanför två parter genom sin plattform, utan även erbjuder ytterligare tjänster som utgör en förmedlingsverksamhet vid fastighetstransaktioner.

24 Den 16 mars 2017, efter det att detta klagomål ingivits, väckte den allmänna åklagaren vid Tribunal de grande instance de Paris (regional domstol i Paris, Frankrike) åtal, bland annat för att under perioden den 11 april 2012-24 januari 2017, i strid med Hoguet-lagen, ha hanterat medel för verksamhet avseende förmedling och förvaltning av byggnader och företag av en person som saknade yrkeslegitimation.

25 Airbnb Ireland bestrider att de agerar som fastighetsmäklare och gör gällande att Hoguet-lagen inte är tillämplig eftersom den är oförenlig med direktiv 2000/31.

26 I detta sammanhang är undersökningsdomaren vid tribunal de grande instance de Paris (regional domstol i Paris) osäker på huruvida den tjänst som Airbnb Ireland tillhandahåller ska klassificeras som en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i detta direktiv och, om så är fallet, huruvida detta utgör hinder för att Hoguet-lagen tillämpas på detta bolag i det nationella målet eller om detta direktiv tvärtom inte utgör hinder för att ett straffrättsligt förfarande inleds mot Airbnb Ireland på grundval av denna lag.

27 Under dessa omständigheter beslutade undersökningsdomaren vid tribunal de grande instance de Paris (Paris regionala domstol) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

"(1) Utgör de tjänster som Airbnb Ireland tillhandahåller i Frankrike via en elektronisk plattform som förvaltas från Irland en del av friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 3 i [direktiv 2000/31]?

(2) Är de restriktiva regler avseende utövandet av yrket som fastighetsmäklare i Frankrike som föreskrivs i [Hoguet-lagen] tillämpliga på Airbnb Ireland?

Behandling av de hänskjutna frågorna

Upptagande till sakprövning av begäran om förhandsavgörande

28 Airbnb Ireland har hävdat att den hänskjutande domstolen felaktigt har ansett att Airbnb Irelands verksamhet omfattas av Hoguet-lagens tillämpningsområde. Den franska regeringen uttryckte samma uppfattning vid förhandlingen.

29 Enligt fast rättspraxis gäller i detta hänseende en presumtion för relevans för tolkningen av unionsrätten för frågor som har ställts av en nationell domstol inom ramen för de faktiska och rättsliga förhållanden som det ankommer på denna domstol att fastställa och vars riktighet det inte ankommer på domstolen att pröva. Domstolen får endast vägra att pröva en fråga som ställts av en nationell domstol om det är uppenbart att den tolkning av unionsrätten som begärs inte har något samband med de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen eller med dess syfte, om problemet är hypotetiskt eller om domstolen inte har tillgång till de faktiska eller rättsliga omständigheter som krävs för att ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C-188/10 och C-189/10, EU:C:2010:363, punkt 27).

30 I förevarande fall, vilket den franska regeringen medger, har den hänskjutande domstolen i huvudsak tagit upp frågan om huruvida bestämmelserna i Hoguet-lagen är tillämpliga på Airbnb Ireland, eftersom den underförstått anser att den förmedlingstjänst som tillhandahålls av detta bolag omfattas av den nämnda lagens materiella tillämpningsområde.

31 Det är emellertid inte uppenbart att den hänskjutande domstolens tolkning av Hoguet-lagen utgör ett klart hinder mot bakgrund av lydelsen av de bestämmelser i nationell rätt som ingår i beslutet om hänskjutande (se, analogt, dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C-188/10 och C-189/10, EU:C:2010:363, punkt 28).

32 Airbnb Ireland har vidare gjort gällande att beslutet om hänskjutande innehåller en sammanfattning av den franska nationella lagstiftningen och att kommissionen borde ha beaktat andra bestämmelser i denna lagstiftning. Kommissionen har i sin tur gjort gällande att beslutet är behäftat med en brist på faktiska omständigheter.

33 I förevarande fall innehåller beslutet om hänskjutande en kortfattad men exakt redogörelse för det relevanta nationella rättsliga sammanhanget och för tvistens ursprung och art. Härav följer att den hänskjutande domstolen har definierat det faktiska och rättsliga sammanhanget för sin begäran om tolkning av unionsrätten på ett tillräckligt sätt och att den har gett domstolen alla de upplysningar som krävs för att den ska kunna besvara denna begäran på ett ändamålsenligt sätt (dom av den 23 mars 2006, Enirisorse, C-237/04, EU:C:2006:197, punkt 19).

34 Under dessa omständigheter kan begäran om förhandsavgörande inte anses vara otillåtlig i sin helhet.

Preliminära observationer

35 AHTOP och kommissionen har i sina yttranden gjort gällande att den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet ska bedömas med beaktande inte bara av direktiv 2000/31, utan även av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, s. 22) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt om upphävande av direktiv 97/5/EG. 22) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, s. 1).

36 Det ska i detta hänseende påpekas att det, inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF och som avser samarbete mellan nationella domstolar och domstolen, ankommer på domstolen att ge den nationella domstolen ett svar som är användbart för denna och som gör det möjligt för den att avgöra det mål som den har att avgöra. I detta sammanhang kan domstolen, med utgångspunkt i samtliga upplysningar som den nationella domstolen har lämnat, särskilt motiveringen till begäran om förhandsavgörande, utläsa den lagstiftning och de unionsrättsliga principer som kräver tolkning med hänsyn till föremålet för tvisten i det nationella målet, för att omformulera de frågor som ställts till den och för att tolka samtliga unionsrättsliga bestämmelser som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte uttryckligen anges i dessa frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Abcur, C-544/13 och C-545/13, EU:C:2015:481, punkterna 33 och 34 samt där angiven rättspraxis).

37 Det ankommer emellertid endast på den nationella domstolen att bestämma föremålet för de frågor som den önskar ställa till domstolen. Om det inte framgår av själva begäran att det finns behov av att omformulera dessa frågor, kan domstolen således inte, på begäran av någon av de berörda parter som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, pröva frågor som inte har ställts till den av den nationella domstolen. Om den nationella domstolen, med hänsyn till utvecklingen under förfarandet, skulle anse att det är nödvändigt att inhämta ytterligare tolkningar av unionsrätten, ankommer det på den att på nytt begära förhandsavgörande från domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2015, Berlington Hungary m.fl., C-98/14, EU:C:2015:386, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

38 I förevarande fall, och eftersom direktiven 2005/36 och 2007/64 inte nämns i de hänskjutna frågorna och det inte heller finns några andra förklaringar i beslutet om hänskjutande som innebär att domstolen måste ta ställning till tolkningen av dessa direktiv för att kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, saknas det anledning för domstolen att pröva argumenten avseende dessa direktiv, vilket i praktiken skulle innebära att domstolen ändrar innehållet i de frågor som ställts till den.

Den första frågan

39 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 a i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en förmedlingstjänst som, via en elektronisk plattform, syftar till att mot ersättning sätta potentiella gäster i förbindelse med professionella eller icke-professionella värdar som erbjuder korttidsboende samtidigt som den tillhandahåller ett visst antal andra tjänster, såsom ett format för att beskriva innehållet i sitt erbjudande, en fotograferingstjänst, en ansvarsförsäkring och en garanti mot skadestånd, ett verktyg för att beräkna hyrespriset eller betalningstjänster för dessa logitjänster, ska klassificeras som en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2000/31.

40 Inledningsvis ska det konstateras - vilket inte har bestritts av någon av parterna eller av andra berörda parter i det nationella målet - att den förmedlingsverksamhet som är aktuell i det nationella målet omfattas av begreppet "tjänst" i den mening som avses i artikel 56 FEUF och direktiv 2006/123.

41 För det andra ska det erinras om att enligt artikel 3.1 i direktiv 2006/123 ska detta direktiv inte tillämpas om dess bestämmelser strider mot en bestämmelse i en annan unionsakt som reglerar särskilda aspekter av tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet inom vissa tjänster eller för vissa yrken.

42 För att kunna avgöra huruvida en sådan tjänst som den som är i fråga i det nationella målet omfattas av direktiv 2006/123, såsom AHTOP och den franska regeringen har gjort gällande, eller av direktiv 2000/31, såsom Airbnb Ireland, den tjeckiska och den luxemburgska regeringen samt kommissionen har gjort gällande, är det således nödvändigt att avgöra huruvida en sådan tjänst ska kvalificeras som en "informationssamhällets tjänst", i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31.

43 I detta hänseende, och med beaktande av den period som omfattas av de omständigheter som avses i AHTOP:s klagomål och det straffrättsliga förfarandet med tillhörande civilrättsligt förfarande som pågår vid den hänskjutande domstolen, har definitionen av begreppet "informationssamhällets tjänster" i artikel 2 a i direktiv 2000/31 successivt hänvisats till i artikel 1 första stycket punkt 2 i direktiv 98/34 och, från och med den 7 oktober 2015, i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535. Denna definition ändrades emellertid inte i samband med att direktiv 2015/1535 trädde i kraft den 7 oktober 2015, varför det endast är detta direktiv som kommer att åberopas i denna dom.

44 Enligt artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 omfattar begreppet "informationssamhällets tjänster" "alla tjänster som normalt tillhandahålls mot ersättning, på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare".

45 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, såsom framgår av punkt 18 ovan, angett att den tjänst som är aktuell i det nationella målet, genom en elektronisk plattform, syftar till att mot ersättning sätta potentiella gäster i förbindelse med professionella eller icke-professionella värdar som erbjuder korttidsboende, så att de förstnämnda kan boka boende.

46 Härav följer för det första att denna tjänst tillhandahålls mot ersättning, även om den ersättning som Airbnb Payments UK erhåller endast tas ut från gästen och inte även från värden.

47 I den mån värden och gästen är sammankopplade via en elektronisk plattform utan att leverantören av förmedlingstjänster, å ena sidan, eller värden eller gästen, å andra sidan, är närvarande samtidigt, utgör denna tjänst en tjänst som tillhandahålls elektroniskt och på distans. Det är nämligen inte vid någon tidpunkt under processen för att ingå avtal mellan Airbnb Ireland eller Airbnb Payments UK å ena sidan och värden eller gästen å andra sidan som parterna kommer i kontakt med varandra på annat sätt än genom Airbnb Irelands elektroniska plattform.

48 Slutligen tillhandahålls den aktuella tjänsten på individuell begäran av mottagarna av tjänsten, eftersom den innefattar både att värden lägger ut en annons på nätet och en individuell begäran från den gäst som är intresserad av denna annons.

49 En sådan tjänst uppfyller således de fyra kumulativa villkor som anges i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 och utgör därför i princip en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2000/31.

50 Såsom parterna och övriga berörda parter i förevarande mål har gjort gällande har domstolen emellertid slagit fast att även om en förmedlingstjänst som uppfyller samtliga dessa villkor i princip utgör en tjänst som är skild från den efterföljande tjänst som den avser och följaktligen ska klassificeras som en "informationssamhällets tjänst", kan detta inte vara fallet om det framgår att denna förmedlingstjänst utgör en integrerad del av en övergripande tjänst vars huvudsakliga beståndsdel är en tjänst som omfattas av en annan rättslig klassificering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi, C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 40):C:2017:981, punkt 40).

51 I förevarande mål har AHTOP i huvudsak gjort gällande att den tjänst som tillhandahålls av Airbnb Ireland utgör en integrerad del av en övergripande tjänst, vars huvudsakliga beståndsdel är tillhandahållandet av en boendetjänst. Airbnb Ireland sammanför nämligen inte bara två parter genom sin elektroniska plattform med samma namn, utan erbjuder även ytterligare tjänster som kännetecknar en förmedlingsverksamhet vid fastighetstransaktioner.

52 Även om det är riktigt att syftet med den förmedlingstjänst som Airbnb Ireland tillhandahåller är att möjliggöra uthyrning av bostäder - och det är allmänt känt att detta omfattas av direktiv 2006/123 - utgör arten av kopplingarna mellan dessa tjänster emellertid inte skäl för att frångå klassificeringen av denna förmedlingstjänst som en "informationssamhällets tjänst" och därmed tillämpningen av direktiv 2000/31 på den.

53 En sådan förmedlingstjänst kan inte skiljas från själva fastighetstransaktionen, eftersom den inte endast syftar till att tillhandahålla en omedelbar boendetjänst, utan även till att, på grundval av en strukturerad förteckning över de boenden som finns tillgängliga på den elektroniska plattformen med samma namn och som motsvarar de kriterier som valts av de personer som söker korttidsboende, tillhandahålla ett verktyg för att underlätta ingåendet av avtal om framtida interaktioner. Det är upprättandet av en sådan förteckning till förmån för både de värdar som hyr ut boende och de personer som söker denna typ av boende som utgör det väsentliga inslaget i den elektroniska plattform som Airbnb Ireland förvaltar.

54 I detta hänseende utgör sammanställningen av erbjudanden i ett harmoniserat format, tillsammans med verktyg för att söka, lokalisera och jämföra dessa erbjudanden, på grund av sin betydelse en tjänst som inte kan anses vara endast en sidotjänst till en övergripande tjänst som omfattas av en annan rättslig klassificering, nämligen tillhandahållande av en inkvarteringstjänst.

55 En sådan tjänst som den som tillhandahålls av Airbnb Ireland är dessutom inte på något sätt nödvändig för tillhandahållandet av boendetjänster, varken för de gäster eller för de värdar som använder den, eftersom båda har tillgång till ett antal andra, ibland sedan länge existerande, kanaler, såsom fastighetsmäklare, platsannonser, oavsett om de är i pappersformat eller i elektronisk form, eller till och med webbplatser för fastighetsuthyrning. Enbart den omständigheten att Airbnb Ireland konkurrerar direkt med dessa andra kanaler genom att erbjuda sina användare, både värdar och gäster, en innovativ tjänst som bygger på de särskilda kännetecknen för kommersiell verksamhet i informationssamhället, gör det inte möjligt att dra slutsatsen att den är nödvändig för att tillhandahålla en logitjänst.

56 Slutligen framgår det varken av beslutet om hänskjutande eller av handlingarna i målet att Airbnb Ireland fastställer eller begränsar storleken på de hyror som tas ut av de värdar som använder denna plattform. Airbnb Ireland tillhandahåller dem på sin höjd ett valfritt verktyg för att uppskatta deras hyrespris med beaktande av de marknadsgenomsnitt som hämtas från plattformen och överlåter ansvaret för att fastställa hyran till värden ensam.

57 Härav följer att en sådan förmedlingstjänst som den som Airbnb Ireland tillhandahåller inte kan anses utgöra en integrerad del av en övergripande tjänst vars huvudsakliga beståndsdel är tillhandahållandet av logi.

58 Ingen av de andra tjänster som nämns i punkt 19 ovan, vare sig tillsammans eller var för sig, innebär att denna slutsats kan ifrågasättas. Tvärtom är sådana tjänster av underordnad karaktär, eftersom de för värdarna inte utgör ett mål i sig, utan snarare ett sätt att dra nytta av den förmedlingstjänst som Airbnb Ireland tillhandahåller eller att erbjuda boendetjänster på bästa villkor (se, analogt, dom av den 21 februari 2008, Part Service, C-425/06, EU:C:2008:108, punkt 52, av den 10 november 2016, Baštová, C-432/15, EU:C:2016:855, punkt 71, och av den 4 september 2019, KPC Herning, C-71/18, EU:C:2019:660, punkt 38).

59 För det första är detta fallet vad gäller den omständigheten att Airbnb Ireland, utöver sin verksamhet att sammanföra värdar och gäster via den elektroniska plattformen med samma namn, tillhandahåller värdar ett format för att beskriva innehållet i deras erbjudande, en valfri fotograferingstjänst för hyresobjektet och ett system för att betygsätta värdar och gäster som är tillgängligt för framtida värdar och gäster.

60 Sådana verktyg utgör en del av den samarbetsmodell som är inneboende i förmedlingsplattformar, som gör det möjligt för det första för dem som söker boende att göra ett fullt informerat val bland de boendeerbjudanden som erbjuds av värdarna på plattformen och för det andra för värdarna att vara fullt informerade om tillförlitligheten hos de gäster som de kan komma att samarbeta med.

61 Det är vidare så att Airbnb Payments UK, ett bolag inom Airbnb-koncernen, ansvarar för att inkassera hyrorna från gästerna och sedan överföra dessa hyror till värdarna, i enlighet med de villkor som anges i punkt 19 ovan.

62 Sådana betalningsvillkor, som är gemensamma för ett stort antal elektroniska plattformar, är ett verktyg för att säkra transaktioner mellan värdar och gäster och deras förekomst kan inte i sig ändra karaktären på förmedlingstjänsten, särskilt när sådana betalningsvillkor inte, direkt eller indirekt, åtföljs av prisregleringar för tillhandahållande av logi, såsom påpekats i punkt 56 ovan.

63 Slutligen kan inte heller den omständigheten att Airbnb Ireland erbjuder värdarna en garanti mot skador och, som ett alternativ, en ansvarsförsäkring ändra den rättsliga klassificeringen av den förmedlingstjänst som tillhandahålls av denna plattform.

64 De tjänster, valfria eller inte, som Airbnb Ireland tillhandahåller och som avses i punkterna 59-63 ovan, innebär inte heller sammantaget att den separata karaktären hos den förmedlingstjänst som tillhandahålls av Airbnb Ireland och därmed dess klassificering som en "informationssamhällets tjänst" ifrågasätts, eftersom de inte på något väsentligt sätt ändrar tjänstens särskilda egenskaper. I detta hänseende är det också paradoxalt att sådana kompletterande tjänster med mervärde som en elektronisk plattform tillhandahåller sina kunder, särskilt för att särskilja sig från sina konkurrenter, i avsaknad av ytterligare inslag kan leda till att karaktären och därmed den rättsliga klassificeringen av plattformens verksamhet ändras, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande.

65 Vidare, och i motsats till vad AHTOP och den franska regeringen har gjort gällande, kan reglerna för hur en sådan förmedlingstjänst som den som Airbnb tillhandahåller fungerar inte likställas med reglerna för den förmedlingstjänst som gav upphov till domarna av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 39), och av den 10 april 2018, Uber France (C-320/16, EU:C:2018:221, punkt 21).

66 Bortsett från att dessa domar meddelades i det särskilda sammanhanget med passagerartransporter i städer, på vilket artikel 58.1 FEUF är tillämplig, och att de tjänster som Airbnb Ireland tillhandahåller inte är jämförbara med dem som var aktuella i de mål som gav upphov till de domar som avses i föregående stycke, utgör de sidotjänster som avses i punkterna 59-63 ovan inte bevis för samma kontrollnivå som domstolen fann i dessa domar.

67 Domstolen konstaterade således i dessa domar att Uber utövade ett avgörande inflytande över villkoren för de transporttjänster som tillhandahölls av förare som inte var yrkesförare och som använde den applikation som bolaget ställde till deras förfogande (dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi, C-434/15, EU:C:2017:981, punkt 39, och dom av den 10 april 2018, Uber France, C-320/16, EU:C:2018:221, punkt 21).

68 De omständigheter som den hänskjutande domstolen har nämnt och som det erinras om i punkt 19 ovan visar inte att Airbnb Ireland utövar ett sådant avgörande inflytande över villkoren för tillhandahållandet av de boendetjänster som dess förmedlingstjänst avser, särskilt som Airbnb Ireland inte, direkt eller indirekt, bestämmer det hyrespris som tas ut, såsom det har fastställts i punkterna 56 och 62 ovan, och än mindre väljer ut värdarna eller de boenden som erbjuds för uthyrning på dess plattform.

69 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras med att artikel 2 a i direktiv 2000/31, som hänvisar till artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, ska tolkas så, att en förmedlingstjänst som, med hjälp av en elektronisk plattform, syftar till att mot ersättning sätta potentiella gäster i förbindelse med professionella eller icke-professionella värdar som erbjuder korttidsboende, samtidigt som den tillhandahåller ett visst antal tjänster som är underordnade denna förmedlingstjänst, ska klassificeras som en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2000/31.

Den andra frågan

Jurisdiktion

70 Den franska regeringen har gjort gällande att det är uppenbart att domstolen saknar behörighet att besvara den andra frågan, eftersom den hänskjutande domstolen har begärt att domstolen ska avgöra huruvida Airbnb Irelands verksamhet omfattas av Hoguet-lagens materiella tillämpningsområde och därmed tolka fransk rätt.

71 Det framgår emellertid av den andra frågans ordalydelse att den hänskjutande domstolen inte har frågat domstolen huruvida Hoguet-lagen är tillämplig på Airbnb Irelands verksamhet, utan huruvida denna lag, som den anser inskränker friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster, kan göras gällande mot detta bolag.

72 Denna fråga, som har ett nära samband med den befogenhet som medlemsstaterna ges i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 att göra undantag från principen om frihet att tillhandahålla informationssamhällets tjänster och med skyldigheten för dessa medlemsstater att underrätta kommissionen och den berörda medlemsstaten om de åtgärder som inverkar negativt på denna princip, i enlighet med artikel 3.4 b i samma direktiv, är en fråga om tolkning av unionsrätten.

73 Domstolen är därför behörig att besvara denna fråga.

Tillåtlighet

74 I andra hand har den franska regeringen gjort gällande att den hänskjutande domstolen, eftersom den inte har fastställt att Airbnb Irelands verksamhet omfattas av Hoguet-lagens materiella tillämpningsområde, i sin andra fråga inte har angett skälen till varför den är osäker på tolkningen av direktiv 2000/31 och inte har angett det samband som den hänskjutande domstolen har fastställt mellan detta direktiv och Hoguet-lagen. Den uppfyller således inte de krav som uppställs i artikel 94 i domstolens rättegångsregler och skall därför avvisas.

75 Såsom framgår av punkt 30 ovan framgår det av den andra frågan att den förmedlingstjänst som Airbnb Ireland tillhandahåller genom den elektroniska plattformen med samma namn, enligt den hänskjutande domstolen, omfattas av den nämnda lagens materiella tillämpningsområde.

76 Den hänskjutande domstolen har dessutom uppfyllt minimikraven i artikel 94 i rättegångsreglerna genom att hänvisa till den restriktiva karaktären hos denna lag vad gäller sådana tjänster som den förmedlingstjänst som är i fråga i det nationella målet och principen om frihet att tillhandahålla informationssamhällets tjänster, vilken erkänns i artiklarna 1 och 3 i direktiv 2000/31, samtidigt som den har redogjort för svårigheterna att tolka detta direktiv med avseende på frågan huruvida en nationell lagstiftning som Hoguet-lagen kan göras gällande mot Airbnb Ireland.

77 Den andra frågan är således tillåtlig.

Ämne

78 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan till EU-domstolen för att få klarhet i huruvida den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är verkställbar gentemot Airbnb Ireland.

79 Denna fråga är föranledd av Airbnb Irelands argument att de bestämmelser i Hoguet-lagen som är i fråga i det nationella målet är oförenliga med direktiv 2000/31 och, i synnerhet, av att Republiken Frankrike inte har uppfyllt villkoren i artikel 3.4 i detta direktiv, enligt vilka medlemsstaterna får vidta åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster.

80 Den andra frågan ska således tolkas så, att den avser huruvida artikel 3.4 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en enskild person, i ett straffrättsligt förfarande med anslutande civilrättslig talan, kan motsätta sig att en medlemsstat mot honom eller henne vidtar åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla en av informationssamhällets tjänster som den enskilde tillhandahåller från en annan medlemsstat, när dessa åtgärder inte uppfyller samtliga villkor som uppställs i denna bestämmelse.

81 Det ska inledningsvis påpekas att den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, inskränker friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster.

82 För det första avser de krav i Hoguet-lagen som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, i synnerhet skyldigheten att inneha en yrkeslicens, tillträde till verksamheten att förmedla kontakter mellan värdar som förfogar över logi och personer som söker denna typ av logi i den mening som avses i artikel 2 h i i direktiv 2000/31 och som inte omfattas av någon av de undantagna kategorier som avses i artikel 2 h ii i detta direktiv. För det andra är de bland annat tillämpliga på tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater än Republiken Frankrike, vilket försvårar tillhandahållandet av deras tjänster i Frankrike.

83 Enligt artikel 3.4 i direktiv 2000/31 får medlemsstaterna, med avseende på en viss av informationssamhällets tjänster som omfattas av det samordnade området, vidta åtgärder som avviker från principen om frihet att tillhandahålla informationssamhällets tjänster, under förutsättning att två kumulativa villkor är uppfyllda.

84 För det första ska, enligt artikel 3.4 a i direktiv 2000/31, den berörda restriktiva åtgärden vara nödvändig av hänsyn till allmän ordning, folkhälsa, allmän säkerhet eller konsumentskydd, den ska riktas mot en tjänst i informationssamhället som faktiskt undergräver dessa mål eller utgör en allvarlig och allvarlig risk för dessa mål och slutligen ska den stå i proportion till dessa mål.

85 För det andra ska, enligt artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktivet, den berörda medlemsstaten, innan den vidtar de aktuella åtgärderna och utan att det påverkar domstolsförfaranden, inbegripet förundersökningar och åtgärder som vidtas inom ramen för en brottsutredning, underrätta kommissionen och den medlemsstat på vars territorium den aktuella tjänsteleverantören är etablerad om sin avsikt att vidta de aktuella restriktiva åtgärderna.

86 Vad gäller det andra villkoret medger den franska regeringen att Hoguet-lagen inte föranledde Republiken Frankrike att anmäla Airbnb Ireland, det vill säga Irland, vare sig till kommissionen eller till etableringsmedlemsstaten.

87 Det ska inledningsvis påpekas att den omständigheten att denna lag antogs innan direktiv 2000/31 trädde i kraft inte kan ha lett till att Republiken Frankrike befriades från sin anmälningsskyldighet. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 118 i sitt förslag till avgörande har unionslagstiftaren inte föreskrivit något undantag som ger medlemsstaterna rätt att behålla bestämmelser som är äldre än direktivet och som skulle kunna begränsa friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster utan att uppfylla de villkor som föreskrivs för detta ändamål i direktivet.

88 Det är därför nödvändigt att fastställa huruvida en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla sin skyldighet att i förväg anmäla åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat, enligt artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31, innebär att den berörda lagstiftningen inte kan göras gällande mot enskilda, på samma sätt som en medlemsstats underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att i förväg anmäla tekniska föreskrifter i enlighet med artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 får denna konsekvens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C-194/94, EU:C:1996:172, punkt 54):C:1996:172, punkt 54).

89 I detta hänseende ska det för det första påpekas att det i artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31 föreskrivs en särskild skyldighet för medlemsstaterna att underrätta kommissionen och den medlemsstat inom vars territorium tjänsteleverantören i fråga är etablerad om sin avsikt att vidta åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster.

90 Den skyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse är således, med hänsyn till sitt innehåll, tillräckligt klar, precis och ovillkorlig för att ha direkt effekt och kan därför åberopas av enskilda vid nationella domstolar (se, analogt, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C-194/94, EU:C:1996:172, punkt 44).

91 För det andra är det allmänt känt att, såsom framgår av artikel 3.2 i direktiv 2000/31, jämförd med skäl 8 i detta direktiv, syftar direktivet till att säkerställa friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna. Detta mål eftersträvas genom en kontrollmekanism för åtgärder som kan undergräva detta mål, vilken gör det möjligt för såväl kommissionen som den medlemsstat på vars territorium tjänsteleverantören i fråga är etablerad att säkerställa att dessa åtgärder är nödvändiga för att tvingande hänsyn till allmänintresset ska kunna upprätthållas.

92 Såsom framgår av artikel 3.6 i detta direktiv är kommissionen, som har till uppgift att utan dröjsmål pröva de anmälda åtgärdernas förenlighet med unionsrätten, dessutom skyldig att, när den kommer fram till att de föreslagna åtgärderna är oförenliga med unionsrätten, uppmana den berörda medlemsstaten att avstå från att anta dessa åtgärder eller att snarast upphöra med åtgärderna i fråga. Inom ramen för detta förfarande kan kommissionen således undvika att handelshinder som strider mot EUF-fördraget införs eller åtminstone bibehålls, bland annat genom att föreslå ändringar av de berörda nationella åtgärderna (se, analogt, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C-194/94, EU:C:1996:172, punkt 41).

93 Det är riktigt, såsom den spanska regeringen särskilt har gjort gällande och såsom framgår av artikel 3.6 i direktiv 2000/31, att artikel 3.4 b andra strecksatsen i detta direktiv, till skillnad från artikel 5.1 i direktiv 2015/1535, inte innebär att en medlemsstat som avser att vidta en åtgärd som begränsar friheten att tillhandahålla en av informationssamhällets tjänster formellt åläggs någon frysningsplikt. Såsom har påpekats i punkt 89 ovan ska emellertid den berörda medlemsstaten, utom i vederbörligen motiverade brådskande fall, i förväg underrätta kommissionen och den medlemsstat på vars territorium tjänsteleverantören i fråga är etablerad om sin avsikt att vidta en sådan åtgärd.

94 Mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 89-92 ovan utgör den skyldighet att lämna förhandsbesked som föreskrivs i artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31 inte endast en skyldighet att lämna upplysningar, jämförbar med den skyldighet som var aktuell i det mål som gav upphov till domen av den 13 juli 1989, Enichem Base m.fl. (380/87, EU:C:1989:318, punkterna 19-24):C:1989:318, punkterna 19-24), utan snarare ett väsentligt förfarandekrav som motiverar att åtgärder som inte anmälts och som begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster inte kan verkställas mot enskilda (se, analogt, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C-194/94, EU:C:1996:172, punkterna 49 och 50).

95 För det tredje är utvidgningen till direktiv 2000/31 av den lösning som domstolen antog i dom av den 30 april 1996, CIA Security International (C-194/94, EU:C:1996:172), med avseende på direktiv 2015/1535, är desto mer motiverad, såsom kommissionen helt riktigt påpekade vid förhandlingen, eftersom anmälningsskyldigheten enligt artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31, liksom den åtgärd som var i fråga i det mål som gav upphov till nämnda dom, inte syftar till att hindra en medlemsstat från att vidta åtgärder som faller inom dess eget behörighetsområde och som skulle kunna påverka friheten att tillhandahålla tjänster, utan till att hindra en medlemsstat från att i princip inkräkta på behörigheten hos den medlemsstat där leverantören av den berörda tjänsten i informationssamhället är etablerad.

96 Av det ovan anförda följer att en medlemsstats underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att anmäla en åtgärd som begränsar friheten att tillhandahålla en av informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av en operatör som är etablerad i en annan medlemsstat, vilken skyldighet föreskrivs i artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31, innebär att åtgärden inte kan göras gällande mot enskilda (se, analogt, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C-194/94, EU:C:1996:172, punkt 54).

97 I detta hänseende ska det även påpekas att, på samma sätt som var fallet med de tekniska föreskrifter som medlemsstaten inte anmälde i enlighet med artikel 5.1 i direktiv 2015/1535, den omständigheten att en icke anmäld åtgärd som begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster inte kan verkställas kan åberopas inte bara i ett straffrättsligt förfarande (se, analogt, dom av den 4 februari 2016, Ince, C-336/14, EU:C:2016:72, punkt 84), utan även i en tvist mellan enskilda (se, analogt, dom av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction, C-613/14, EU:C:2016:821):C:2016:72, punkt 84), utan även i en tvist mellan enskilda (se, analogt, dom av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction, C-613/14, EU:C:2016:821, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

98 I ett sådant förfarande som det som är aktuellt i det nationella målet, i vilket en enskild person inom ramen för en talan vid en brottmålsdomstol begär ersättning från en annan enskild person för en skada som har sitt ursprung i det brott som är föremål för åtal en medlemsstats underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att anmäla detta brott enligt artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31 medföra att den nationella bestämmelse som föreskriver detta brott inte kan göras gällande mot den enskilde som är föremål för åtal och att denne kan åberopa denna underlåtenhet, inte bara i det straffrättsliga förfarande som inletts mot den enskilde, utan även i det skadeståndsanspråk som framställts av den enskilde som har inträtt som civilrättslig part.

99 Med beaktande av att Republiken Frankrike inte har anmält Hoguet-lagen och med hänsyn till att de villkor som föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2000/31, som det erinrats om i punkterna 84 och 85 ovan, är kumulativa, ska det anses att denna lag inte under några omständigheter kan tillämpas på en enskild person som befinner sig i en sådan situation som Airbnb Ireland befinner sig i i det nationella målet, oavsett om denna lag uppfyller de övriga villkor som föreskrivs i denna bestämmelse.

100 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras med att artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att en enskild person, i ett straffrättsligt förfarande med anslutande civilrättslig talan, kan motsätta sig att en medlemsstats åtgärder, som begränsar friheten att tillhandahålla en av informationssamhällets tjänster som den enskilde tillhandahåller från en annan medlemsstat, tillämpas på honom eller henne, när dessa åtgärder inte har anmälts i enlighet med denna bestämmelse.

Kostnader

101 Eftersom det förevarande målet för parterna i det nationella målet utgör ett led i det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen, ankommer det på denna domstol att besluta om rättegångskostnaderna. Andra kostnader för att inkomma med yttranden till domstolen än parternas egna kostnader kan inte ersättas.

På dessa grunder ska domstolen (stora avdelningen) meddela följande beslut:

1. Artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (nedan kallat direktivet om elektronisk handel), som hänvisar till artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, ska tolkas så, att en förmedlingstjänst som, med hjälp av en elektronisk plattform, syftar till att mot ersättning sätta potentiella gäster i förbindelse med professionella eller icke-professionella värdar som erbjuder korttidsboende, samtidigt som den tillhandahåller ett visst antal tjänster som är underordnade denna förmedlingstjänst, ska klassificeras som en "informationssamhällets tjänst" i den mening som avses i direktiv 2000/31.
2. Artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31 skall tolkas så, att en enskild person i ett straffrättsligt förfarande med anslutande civilrättslig talan kan motsätta sig att en medlemsstats åtgärder, som begränsar friheten att tillhandahålla en av informationssamhällets tjänster som den enskilde tillhandahåller från en annan medlemsstat, tillämpas på honom eller henne, när dessa åtgärder inte har anmälts i enlighet med denna bestämmelse.