Digitala plattformar i EU: Airbnbs rättsliga status förklarad

Klassificeringen av digitala plattformar har blivit en juridisk hörnsten under tjugotalet, särskilt i sektorer där traditionella regelverk korsas med teknisk innovation. En av de mest omdiskuterade frågorna är om plattformar som Airbnb endast ska betraktas som "informationssamhällets tjänster" enligt direktiv 2015/1535 eller om de ska omfattas av de nationella bestämmelserna om fastighets- och hotelltjänster, så att de kan sägas vara slutleverantörer. Denna distinktion påverkar de skyldigheter som åläggs sådana plattformar och i vilken utsträckning nationella myndigheter kan reglera deras verksamhet.

EU:s regelverk

I direktiv 2015/1535 definieras en "informationssamhällets tjänst" som en tjänst som är:

1. Förutsatt för ersättning,
2. På långt avstånd,
3. På elektronisk väg,
4. På individuell begäran av en mottagare.

Generellt sett kan EU:s medlemsstater inte införa godtyckliga restriktioner för sådana tjänster, inklusive krav på förhandstillstånd eller licensiering av leverantörer, utom i undantagsfall efter ett särskilt förfarande som innebär att Europeiska kommissionen underrättas.

Omvänt kan tjänster som faller utanför denna klassificering, t.ex. fastighetsuthyrning eller hotell- och restaurangtjänster, omfattas av nationella bestämmelser, inklusive licensiering, beskattning och efterlevnad av lokala lagar som reglerar fastighetsanvändning. Dessa krav varierar från land till land inom EU.

Airbnb-fallet: rättslig granskning (C-390/18)

I december 2019 behandlade Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) denna fråga i Airbnb Irland UC mot AHTOP (Mål C-390/18). Målet hade sin upprinnelse i en utmaning från en fransk turistorganisation, AHTOP, som hävdade att Airbnb borde omfattas av de nationella bestämmelser som gäller för fastighetsmäklare.

EU-domstolen dömde till Airbnbs fördel och drog slutsatsen att dess primära tjänst är att tillhandahålla en "informationssamhällstjänst" snarare än en fastighetstjänst. Domstolen kom fram till denna slutsats baserat på flera viktiga faktorer:

1. Airbnb fungerar som en mellanhand mellan värdar och gäster genom en digital plattform.
2. Den fastställer inte hyrespriser eller mandat för specifika villkor för hyresavtal. Den är inte involverad i slutproduktens sammansättning. 
3. Bolaget varken äger eller förvaltar de fastigheter som listas på dess plattform.
4. Den tillhandahåller inte direkt gästfrihetstjänster, såsom städning, underhåll eller reception.
5. Det kräver inte att värdarna skaffar sig särskilda tillstånd eller kvalifikationer utöver att följa lokala lagar.

Baserat på dessa faktorer slog domstolen fast att Airbnbs primära tjänst är förmedling och att den skiljer sig från det faktiska tillhandahållandet av hyresbostäder och bör klassificeras som en tjänst i informationssamhället. Airbnb omfattas därför av det skydd som erbjuds enligt direktiv 2000/31 (e-handelsdirektivet), som begränsar medlemsstaternas möjlighet att införa restriktiva bestämmelser utan att följa EU:s anmälningsförfaranden.

Konsekvenser för digitala plattformar

EU-domstolens avgörande har betydande konsekvenser för digitala plattformar som är verksamma inom boende- och tjänstesektorn. Till skillnad från Uber, som klassificerades som en transporttjänst och inte erkändes som ISS på grund av sin inblandning i pris- och produktbildning och sin kontroll över förare och biljettpriser, utövar Airbnb inte liknande kontroll över fastighetsägare och hyresvillkor och Airbnb kontrollerar inte heller priserna. Därför betraktades Airbnb som en förmedlare snarare än en leverantör av fastighetstjänster.

Detta beslut gäller dock inte universellt för alla plattformar. Klassificeringen beror på specifika kriterier, bland annat:

1. Huruvida plattformen utövar kontroll över tjänsteleverantörer (t.ex. genom att sätta priser, diktera villkor eller hantera verksamheten).
2. Huruvida plattformen direkt tillhandahåller kärntjänster utöver matchmaking (t.ex. äger tillgångar, erbjuder transport eller underhåller hyresfastigheter).
3. Huruvida tjänsteleverantörer (t.ex. värdar eller förare) kan verka oberoende utanför plattformen.
4. Om tjänsteleverantören försöker kringgå tillämplig lagstiftning (om licensiering, registrering etc.).

Domstolen har dömt annorlunda i andra fall, till exempel Uber, där företaget ansågs spela en väsentlig roll för att organisera och leverera transporttjänster. På samma sätt har domstolen i Star Taxi App granskade EU-domstolen en samåkningsapps roll och slog fast att den utgör en informationstjänst eller en transportleverantör.

Den rättsliga klassificeringen av digitala plattformar är således i hög grad beroende av deras operativa modell och graden av kontroll över tjänsteleverantörerna. Airbnb-fallet visar att plattformar som främst fungerar som mellanhänder, utan att sätta priser eller diktera viktiga tjänstevillkor, kan kvalificeras som informationssamhällets tjänster enligt EU-lagstiftningen. Plattformar som utövar betydande kontroll över tillhandahållandet av tjänster - t.ex. Uber - kan dock klassificeras som tjänsteleverantörer som omfattas av strängare nationella bestämmelser.