Uber och EU-rätten: Informationstjänst eller transportleverantör?

I det föränderliga landskapet med digitala plattformar har en central fråga dykt upp: Ska tjänster som Uber endast klassificeras som "informationssamhällets tjänster" enligt direktiv 2015/1535, eller utgör de transporttjänster som omfattas av strängare regler? Denna distinktion har betydande konsekvenser för hur sådana plattformar verkar inom EU.

I direktiv 2015/1535 definieras en "informationssamhällets tjänst" som en tjänst som är:

1. Förutsatt för ersättning,
2. På långt avstånd,
3.  På elektronisk väg,
4. På individuell begäran av en mottagare.

Generellt sett är EU:s medlemsstater förhindrade att införa begränsningar för dessa tjänster, såsom krav på förhandstillstånd eller licensiering, utom i undantagsfall efter ett särskilt förfarande som innefattar anmälan till Europeiska kommissionen.

Transporttjänster är däremot undantagna från dessa direktivs tillämpningsområde och omfattas av särskilda bestämmelser. Leverantörer av sådana tjänster kan behöva licenser, förhandstillstånd och förare kan behöva särskilda tillstånd. Taxitjänster kan dessutom omfattas av krav som visuell identifiering, fast prissättning, taxametrar och obligatoriska avtalsförpliktelser. Dessa bestämmelser fastställs i nationella lagar, eftersom det inte finns någon enhetlig EU-lagstiftning om passagerartransporter.

Framväxten av digitala plattformar som Uber, som underlättar omedelbar bokning av persontransporter, har lett till juridiska debatter om deras klassificering. Är de bara mellanhänder som tillhandahåller informationstjänster, eller är de fullfjädrade transportleverantörer? Denna distinktion är avgörande, eftersom det senare skulle innebära att de omfattas av omfattande transportbestämmelser och inte längre kan försvara sig med att enbart vara leverantörer av informationstjänster.

Uber-fallet: En juridisk granskning

I december 2017 tog Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) upp denna fråga i målet *Asociación Profesional Elite Taxi v. Uber Systems Spain SL* (mål C-434/15). Målet handlade om huruvida Ubers tjänst, som kopplar samman icke-professionella förare som använder sina egna fordon med passagerare via en smartphone-applikation, skulle klassificeras som en informationssamhällstjänst eller en transporttjänst.

EU-domstolen kom fram till att Ubers tjänst är mer än en enkel förmedlingstjänst. Domstolen noterade att Uber:

1.  Tillhandahåller en smartphone-applikation som är oumbärlig för både förare och passagerare,
2. Utövar ett avgörande inflytande över de villkor under vilka förarna tillhandahåller sina tjänster,
3. Fastställer det maximala priset,
4. Utövar kontroll över fordonens kvalitet, förarna och deras uppträdande,

På grundval av dessa faktorer slog domstolen fast att Ubers förmedlingstjänst utgör en integrerad del av en övergripande tjänst vars huvudsakliga, primära, komponent är en transporttjänst. Uber ska följaktligen inte klassificeras som en tjänst inom informationssamhället utan som en tjänst inom transportområdet. Denna klassificering innebär att Uber omfattas av nationella bestämmelser som reglerar transporttjänster, inklusive eventuella krav på tillstånd och licensiering.

Det är dock viktigt att inte generalisera denna dom till att gälla alla digitala plattformar. Klassificeringen av en plattform beror på specifika kriterier. EU-domstolen har dömt annorlunda i andra mål, t.ex. AirBnB och Star Taxi, där plattformarna betraktades som mellanhänder snarare än tjänsteleverantörer. 

EU-domstolen har funnit att plattformar som inte utövar kontroll över prissättning, förarnas beteende och tjänstevillkor - såsom AirBnB, som endast underlättar korttidsuthyrning utan att diktera villkoren - kan kvalificera sig som informationssamhällets tjänster. I Star Taxi-fallet erkände domstolen tjänsten som en mellanhand eftersom den inte ställde några operativa villkor för förarna.

Konsekvenser för digitala plattformar

EU-domstolens avgörande har betydande konsekvenser för digitala plattformar som är verksamma inom transportsektorn. Plattformar som, i likhet med Uber, utövar betydande kontroll över transporttjänsten kan klassificeras som transporttjänsteleverantörer snarare än enbart mellanhänder. Denna klassificering innebär att de omfattas av motsvarande nationella bestämmelser, som kan variera mellan EU:s medlemsstater. Som framgår av fall som AirBnB och Star Taxi kan dock plattformar som endast underlättar förbindelserna mellan tjänsteleverantörer och kunder utan att kontrollera själva tjänsten fortfarande klassificeras som mellanhänder enligt EU-lagstiftningen.

Sammanfattningsvis beror den rättsliga klassificeringen av digitala plattformar inom transportsektorn på i vilken grad de utövar kontroll över tjänsten. Plattformar som spelar en väsentlig roll i att organisera och hantera transporttjänster kommer sannolikt att klassificeras som transporttjänsteleverantörer, vilket innebär att de omfattas av motsvarande nationella bestämmelser. Detta juridiska landskap kräver noggranna överväganden av digitala plattformar för att säkerställa efterlevnad av tillämpliga lagar.